"Hallå."
Mannen, Stefan, ser upp.
Jag sätter mig bredvid honom.
Han är kanske tjugofem och har mörkt hår som står åt alla håll. Axlarna är nersjunkna och han vilar huvudet i händerna.
Belysningen i korridoren är skarp. Jag knyter händerna och fångar Stefans blick.
"Hej du", säger han tyst.
Ögonen är kolsvarta och jag ser mig själv reflekteras i dem. Jag ser mina mollackord som händelsen inne i operationssalen klätt mig i.
Hur berättar man för någon att hans nyfödda dotter är uttömd på liv?
YOU ARE READING
Sjukhuset
General FictionBroräcket under mina händer är kallt. Om någon skulle stanna och fråga hur det är med mig, skulle jag kanske berätta. Men det är inte många som är ute och går vid den här tiden på morgonen en gråblåsig tisdag. *** En berättelse om en pap...
