Sjukhuset

Kapitel 41 | Sebastian

"Det var vi tre. Du, pappa och jag. I elva år." Jag borde inte höra det här. Det borde jag verkligen inte.
  Men jag kan inte stänga Los röst ute.
  Jag sätter mig upp i sängen. Både mamma och pappa har åkt hem med Jenni och Pie. Men jag bevakas ändå. Varje halvtimme kommer en sköterska in och tittar till mig.
  Det gör fortfarande ont i skallen. Det känns som om hjärnskakningen aldrig går över. Och jag skakar i kroppen, hela tiden. Det känns som om levern tog mycket stryk vid överdosen. Jag kanske inte längre behöver göra så mycket för att dö. Jag har kanske förgiftat mig själv tillräckligt för att det ska gå av sig självt nu.
  Jag drar undan en liten bit av draperiet som skiljer min del av rummet från Los pappas. Lo ligger på soffan med en gul filt över sig. Håret är mestadels gömt under mössan. Jag undrar vad hen har gått igenom. Förutom det där med mamman. Blev Lo accepterad för sin icke-binära identitet? Har hen fått utstå mycket hat?
Första gången jag såg Lo var när jag var mitt inne i en hallucination. Jag minns att vi stod i sjukhusets kafeteria. Lo skulle köpa äppeljuice och jag stod i vägen.
Jag kunde inte avgöra vilket kön Lo hade. Hen var bara en människa. En människa som tycker om äppeljuice.
"Hej", säger jag försiktigt.
Lo hoppar till. "Jävlar i helvete vad du skräms."
  "Det var inte meningen." Jag tar några steg fram till soffan. "Får jag sätta mig?"
  Lo nickar.
  Jag sjunker ner i soffan och lutar mig bakåt med blicken fäst på Lo. "Kan du inte heller sova?"
  Lo skakar på huvudet och låter filten sjunka ner från axlarna en aning.
  "Jag skrivs ut från sjukhuset i övermorgon", säger jag.
  Lo granskar mig nyfiket. "Mår du bättre?"
  "Nej", säger jag med ett falskt leende. "Varken på fysiskt eller psykiskt."
  En stund sitter vi bara tysta. Jag tycker om Lo. Hen får mig att känna mig levande.
  "Du läser humanistisk linje", säger Lo. "Vilken inriktning? Och vilken skola?"
  Så hen kommer ihåg det? "Kultur på Norra Real. Fast... jag vet inte hur det blir med studenten. Jag har så hög frånvaro och ligger efter i typ alla ämnen. Jag är inte i skolan så ofta. Och jag kommer snart läggas in på psyk. Fast det vill jag inte. Jag avskyr det. Jag får knappt gå ut. Bara sitta i mitt rum och måla eller sova eller lyssna på musik. Och när jag försöker berätta för personalen att det är några som är efter mig, säger de bara att det bara är i mitt huvud. Men jag svär, det finns några som är efter mig. De betraktar mig om nätterna. Jag ser deras ögon i mörkret."
  Orden bara ramlar ur mig. Jag har aldrig varit såhär öppen med mina känslor förut. Jag brukar vara tyst. Men med Lo är det så lätt och så skönt att prata av sig. Hen dömer inte och är en bra lyssnare. Hen kommer att bli en utmärkt psykolog. Jag hade behövt en Lo att prata med när jag var yngre också.
  "Min pappa opereras nu", säger Lo. "Om han dör har jag ingen förutom släktingarna i Vitryssland. Och dig."
  "Mig?" ekar jag.
  "Ja." Lo omfamnar mig i en kram. "Jag har dig."