Sjukhuset

Kapitel 49 | Lo

"Jag är rädd", säger Sebastian.
Jag håller om honom. Han sitter hopkurad i fosterställning och blickar tomt ut i luften.
"Jag är rädd", upprepar han. "Tänk om de kommer tillbaka. Vet du... vet du att... att när jag var liten... de brukade..." Han kippar efter luft. "De höll fast mig och..." Stora tårar strömmar nerför hans kinder. "... turades om att klämma på min kropp... det var så obehagligt..." Han snyftar till och tar ett hackigt andetag mellan alla tårar. "De brukade reta mig för att jag var sen i utvecklingen och för att jag hade lätt att börja gråta. Sen började de reta mig för allt jag var och allt jag gjorde. I lågstadiet klämde de mina fingrar i dörren. Sedan hjälpte de mig till skolsköterskan som fick plåstra om."
"De kommer aldrig komma hit så länge jag är här." Jag stryker honom över det rufsiga, ljusbruna håret. Ilskan kokar inuti mig. Jag förstår inte hur man kan vilja Sebastian illa.
"Vill du veta en sak?" Sebastians ljusblå ögon möter mina.
"Vadå?"
"De brukade håna mig... på ett eller annat sätt. Spotta på mig, trycka upp mig mot väggen... kalla mig för... för..." Han gömmer ansiktet i händerna. "Pinnen. Det kanske inte låter så farligt, men... att bli kallad så varje dag i flera år... det är fan hemskt. De hatade mig verkligen."
Det är tyst en stund.
"Du är den första jag verkligen berättar för på riktigt", mumlar Sebastian.
"Du kan berätta allt för mig", säger jag.
"Jag är galen", viskar Sebastian. "Helt jävla galen..."
"Nej, det är du inte." Jag stryker honom över ryggen.
"Lo..." Han suckar djupt. "Varje gång jag ser glada tonåringar på stan, önskar jag att jag också fått vara sån."
  Orden skär rakt in i mig.
  Jag har aldrig förut mött någon som i så stor utsträckning saknat det självklara sociala behov människan behöver varje dag.