Sjukhuset

Kapitel 25 | Stefan

"Iris...
Jag vet inte ens om du hör mig. Du är så frånvarande, reagerar inte och stirrar på samma punkt i väggen varje dag. Vad ser du där? Ser du en framtid som aldrig blev av?
Viola ringde för en stund sedan. Hon ville prata med dig. Jag sa att du inte kunde. Hon sa att hon saknar dig, jättemycket. Visst var det fint att hon var här för ett par dagar sedan? Med tanke på att hon lever ett hektiskt liv som ensamstående med..."
Jag avbryter mig själv, jag hade tänkt säga "två barn", men vet inte hur Iris skulle ta det. Jag vet inte hur känslig hon är.
"Hon kommer gärna och hälsar på snart igen.
Jag saknar dig också. Jag saknar din röst, allt är så tyst nu.
Jag hämtar månen åt dig om du vill. Jag plockar en molntuss och sätter i en glasburk om det är det som krävs för att du ska bli du igen. Minns att jag finns här för dig när du än vill. Minns det när du vandrar i dunkla dalar.
Du kan ringa mig när som helst om du vill. Det spelar ingen roll om det är mitt i natten. Vad som helst för att få höra din röst, för att få dig att må bättre.
Vi måste ta oss igenom det här tillsammans. Du och jag. Man accepterar aldrig det faktum att Fia är död, men man måste lära sig leva med det. Jag har inte hittat några lektioner, det är självlärande som gäller. Vi kan väl lära varandra?
Jag kommer fortsätta röra vid dig även om du inte märker det. Jag kommer fortsätta prata med dig även om du inte verkar lyssna. En dag kommer du att ha tagit dig förbi allt det här. En dag kommer du att svara mig.
Vill du ha månen att krama fixar jag det. Allt för att du ska må bra igen."