Sjukhuset

Kapitel 26 | Ofelia

Att jobba på ett sjukhus är som att leva i en roman.
  Egentligen finns det romaner överallt. På bussen, på gatan, i mataffären, ja, varsomhelst. Man vet aldrig om sista sidan håller på att skrivas, man vet aldrig om pärmarna på boken snart kommer att stängas och stoppas in i bokhyllan med alla andra liv som brunnit ut.
  Jag berättar för Anton om mina reflektioner. Han skakar leende på huvudet medan han sorterar medicinerna.
  Vi befinner oss i laborationsrummet, ett av dem. Klockan är strax efter elva på kvällen.
  "Du och dina böcker", säger han och skruvar fast locket på behållaren till morfinsprutorna. "Du skulle allt bra gärna vilja leva i en roman, eller hur?"
  "Det gör jag ju redan", invänder jag och gnuggar rent glasbägaren med en trasa som luktar starkt av rengöringsmedel. Det sticker obehagligt i näsan och det påminner mig om när mamma hade städat huset och jag berättade vilket gymnasium jag skulle gå på. Pappas utbrott. Jag ryser till. Inte tänka på det nu.
  "Ofelia." Han tar tag i min hand och jag ser förvånat på honom. "Ibland blir jag lite orolig för dig."
  "Varför då?"
  "Jag vet inte... men du är farligt frånvarande ibland. Du fyller tjugo i år och nu är det inte längre någon som håller dig i handen när du ska korsa gatan. Om du fattar vad jag menar. Var försiktig."
  Jag ler. Det känns smickrande att han är orolig för mig. "Oroa dig inte, jag har kontroll, och jag vet hur man sköter verkligheten."
  Anton skrattar. "Du har ju Lea i alla fall. Någon som tar hand om dig."
  "Du kanske behöver någon som ser efter dig?"
  "Vad menar du?" säger han och skrattar nervöst. Hans kinder färgas röda.
  Jag skakar på huvudet. "Jag känner dig. Jag vet att du gillar någon. Du svävar fram."
  "Jag förstår inte vad du pratar om." Han viftar med handen, försöker skoja bort det hela.
  "Jag kan kanske hjälpa dig, som jag gjorde när du tyckte om Elin. När vi gick i ettan, minns du?"
  "Svårt att glömma." Han fortsätter sortera piller, lägger ner dem i olika burkar och askar. Efter en stund säger han: "Okej... Ja, det finns någon. Men det är komplicerat. Jag tror inte att du kan göra något åt det."
  "Okej", säger jag och plockar fram medicinen till Katrine, flickan med hjärtsjukdomen. Lägger alltihop på en bricka. "Jag går in till Katrine."
  Anton rycker till och ser rakt på mig. Blicken är svårtolkad. Det närmaste jag kommer är kanske... besvikelse? Någonting slocknar där i det mörkblå.
  "Det kan jag göra", säger han snabbt.
  "Visst", säger jag och räcker över brickan till honom. Lyset i de mörkblå ögonen tänds igen. Han går med lätta steg genom korridoren, ett leende på läpparna.
  Jag rynkar pannan och ser fundersamt efter honom.
  Så fattar jag.
  Och då ler jag.
  Jag minns när han skulle in med mackor till Katrine.

"Är det något?" frågar jag.
Han ser på mig med konstig blick. Kinderna är rödrosiga, som om han är generad. "Va?"
"Ja... du verkar lite nervös eller nåt, bara."
"Nej, det är inget", säger han på ett sätt som bara bekräftar raka motsatsen.
Jag ler mot honom, säger ingenting mer. Han får ha sina hemligheter, så har jag mina. Det är så det ska vara.

Ja, tänker jag. Det är så det ska vara.