Sjukhuset

Kapitel 15 | Sebastian

När jag vaknar gråter jag.
  Huvudet bultar och värker och smärtan gör mig illamående.
  Jag snyftar och hulkar och det förvärrar bara smärtan. Ett par varma händer är på mina axlar och jag lyckas på något vis förmedla att jag mår illa, för händerna placerar en hink framför mig.
  Jag kräks medan tårarna strömmar nerför mina kinder. Jag kräks tills magen är tom. Men tårarna, de fortsätter rinna.
  Jag hör pappas röst.
  "Sebbi... Älskade barn..."
  Och jag gråter ännu mer. Jag gråter för att ingenting kommer att bli som förut. Jag gråter över att jag aldrig kommer att bli helt fri. Jag gråter för att jag är så svag, så ynklig, jag gråter över att jag bara gör människor illa med mitt beteende, världen skulle vara en mycket, mycket bättre plats utan mig. Jag gråter över att jag finns, över att världen ler mot mig medan jag ligger och förblöder.
  "Pappa", viskar jag och trycker mig mot hans bröstkorg. Hans välbekanta och trygga lukt når mig. En svag doft av citron och någonting som inte går att sätta ord på. Den speciella pappadoften. Pappa, helt enkelt.
  "Du behöver vila", säger han med tjock röst, en röst som bär spår av gråt.
  Och en ny kaskad tårar rusar nerför mina kinder.
  "Jag orkar inte", viskar jag. "Jag orkar inte leva..."
  "Jo", säger pappa. "Jo, det gör du. Det vet jag."
  "Vad har jag... gjort nu?" snyftar jag.
  "Tänk inte på det. Allt du behöver göra är att se till att vila."
  "Duschväggen", hulkar jag medan smärtan dunkar i huvudet. "Jag... jag... minns..."
  Magen vänder sig ut och in och jag lutar mig över hinken igen. Hur kan det finnas någonting kvar att spy upp?
  Kraftlös sjunker jag ihop på sängen och tårarna, de tar inte heller slut. Hur mycket kan man egentligen gråta utan att bli uttorkad? Drabbas man av vätskebrist?
  Jag fyller tjugo om ett par dagar.
  Vad har jag gjort med mitt liv?
  Vad har jag gjort för att försöka avsluta det?
  Minnesbilder fladdrar förbi.
  Jag är så värdelös. Kan inte döda mig själv.
  Om jag verkligen ville dö, hade jag inte varit död då?
  Finns det någonting som håller mig kvar i livet?
  Är det enda jag vill att skada mig själv?
  Gratulerar, du har lyckats förträffligt bra, Sebastian. Det enda du är bra på. Men du har inte gjort tillräckligt, så du kan inte få medalj ännu.
  Jag skriker.
  Jag slits sönder inuti.
  Finns man fortfarande kvar om någon tagit allt som är du?