Sjukhuset

Kapitel 11 | Julietha

Jag drog upp knäna till hakan och lutade mig mot Freds axel. Han strök mig mjukt över håret och kysste mig lätt på halsen. Jag kunde känna hans hjärta slå under fleecetröjan. Hans armar höll om mig i ett ömt och kärleksfullt grepp och jag slöt ögonen medan jag lyssnade till Dancing Queen.
Snart skulle mamma komma hem. Och Fred skulle sova över.
Så ringde telefonen. Eftersom Erik är en aning rädd för att tala i telefon lämnade jag soffan och Freds armar och gick ut i hallen. Hörde att Erik och Fred började diskutera fotboll. Vem som vann Premier Leauge och annat som jag inte har någon aning om.
Jag lyfte luren. En obekant kombination siffror.
"Julieta Almgren Perez", svarade jag.
Jag svarade bara med för- och efternamn när jag inte visste vem det var i andra änden. Annars blev det för det mesta "hallå". Eller om det var Fred: "Heej, älskling!".
"Det här är SOS alarm. Är du dotter till Elena Perez?" sa rösten i andra änden. En mörk röst, tillhörde förmodligen en man.
"Ja", sa jag tvekande och sneglade bort mot vardagsrummet där pojkarna skrattade åt någonting den ene sagt. "Det är jag."
"Elena Perez har varit inblandad i en trafikolycka", sa personen. "Hon ligger på Huddinge Sjukhus med allvarliga skador."
"Va?" sa jag. Dumt svar - det är min specialitet. Sedan tog orden slut.
"Var alldeles lugn", sa personen. "Kom Huddinge Sjukhus så snart som möjligt. Ni har ingen annan vårdnadshavare?"
Nej, inte i livet, tänkte jag, men sa istället:
"Nej. Vi kommer."
Sedan la jag på och gick ut i vardagsrummet för att på något sätt berätta för Erik och Fred. Två minuter senare satt låste vi dörren till lägenheten i Midsommarkransen och åkte raka spåret till Huddinge Sjukhus. Jag räknade stjärnorna på himlen hela vägen.

* * *

Jag fryser. Fryser utan Fredriks armar om mig.
Det är en förskräcklig, vacker, hemsk, glittrande morgon.
Orden ekar i mitt inre.
Mamma kan dö. Mamma har livshotande skador. Mamma kommer aldrig mer att bli helt bra igen. Mamma har svåra hjärnskador.
Jag ligger på en smal brits i en minimal skrubb. Det gör ont. Fan, vad det gör ont. Så ont att det svider bara jag andas.
Det är lördag.
Klockan är halv sex.
Jag skulle ha legat i min breda säng därhemma. Och Fred skulle ligga bredvid mig, i samma säng. Inte i en annan, som nu.
Jag skulle ha sovit, lycklig i Freds armar. Vi skulle nog vara trötta. Kanske älskade vi på natten, och somnade till lustens slingrande färger och dofter.
Om ett par timmar skulle vi sitta vid köksbordet, dricka örtte och äta havrepannkakor med kanel. Jag skulle sluta händerna om tekoppen för att värma mig. Mamma ler och solljuset glittrar så vackert i hennes hår. Erik ser så stolt ut över att ha lyckats få i sig två havrepannkakor, det är inte helt lätt för honom. Han har lovat mig att inte stoppa fingrarna eller en tesked i halsen längre.
"Nejmammagåinte", rabblar Erik i sömnen.
Jag sväljer och sväljer och undrar på allvar om jag behöver uppsöka en toalett.
När jag sätter mig upp gungar världen till. Boing.
Jag letar efter golvet och sätter ner fötterna. Jag har fortfarande jeansen och den svartvitrandiga tröjan på mig. Och strumporna. Men stövlarna står bredvid sängen.
Jag tar på mig dem och drar fingrarna genom det som ska föreställa mitt hår. Hittar en hårklämma i handväskan och snurrar upp håret.
Jag öppnar dörren och tar några försiktiga steg ut i korridoren, lämnar de sovande pojkarna bakom mig. Dörren bredvid är markerad med en stor elva. Elva är lika med mammas rum.
Jag öppnar dörren.
Jag stänger dörren.
Jag går fram till blipblippet.
Annars är det tyst.
Jag rör mig försiktigt. Tyst.
"Mamma", säger jag till den lilla figur som ser ut att ha smulats sönder och sedan byggts upp igen. "Det är jag. Julieta."
Jag sätter mig på golvet bredvid sängen och undrar om jag får röra hennes hand.
"Jag vet inte om du hör mig", fortsätter jag och placerar min hand i hennes sjukligt bleka, "men jag hoppas det. Jag vill bara säga att... att om du... att om du dör nu..." Jag får knappt fram orden, det blir mest viskningar. "Jag menar, du kan inte dö nu. Det är teoretiskt omöjligt. Du är min mamma, liksom, jag har inte ens fyllt arton. Jag måste väl få ha en förälder i livet i alla fall. Och tänk på Erik. Nej, alltså, du kan ju inte bara försvinna. Förstår du? Vad händer med mig och Erik i så fall?"