Jag drar undan draperiet.
"Sebastian?"
Han ser upp från målarboken.
Jag kastar mig om hans hals, kramar honom hårt.
"Pappa överlevde", viskar jag. "Han överlevde!"
Sebastian ler.
Jag älskar när han ler.
Jag älskar att han blir så glad av att det går bra för andra.
Jag lutar mig mot hans axel där vi sitter i soffan.
Vi pratar en lång stund.
Han är verkligen underbar. Så ödmjuk, så varm och kärleksfull.
Jag dansar ut i sjukhusets korridor. Jag måste ut och springa av mig.
YOU ARE READING
Sjukhuset
General FictionBroräcket under mina händer är kallt. Om någon skulle stanna och fråga hur det är med mig, skulle jag kanske berätta. Men det är inte många som är ute och går vid den här tiden på morgonen en gråblåsig tisdag. *** En berättelse om en pap...
