Sjukhuset

Kapitel 59 | Sebastian

Hemma på permission från den psykiatriska avdelningen.
    April.
    Broräcket under mina händer är kallt.
Om någon skulle stanna och fråga hur det är med mig, skulle jag kanske berätta.
Men det är inte många som är ute och går vid den här tiden på morgonen en gråblåsig tisdag.
Det kommer lite bilar då och då. Men de bryr sig inte om mig. Varför skulle de?
Jag häver mig upp på broräckets kant och klättrar över stängslet som ska förebygga att folk hoppar.
Jag fryser.
"Hallå! Vad gör du?"
Jag vrider på huvudet och får se en blåbuss, en fyra. Chauffören har klivit ut och jag fattar att det är mig han pratar med.
"Inget särskilt."
"Hoppa inte." Hans röst fyller ut aprilnattens blåst.
Jag står på kanten av bron nu. Jag har tagit mig över staketet. Endast ett par centimeter bro att ha fötterna på.
Det vore så lätt att bara släppa taget
och falla.
Jag lossar ena handen från broräcket. Nu är jag fem fingrar från döden. Fem fingrar släpper taget och jag faller.
"Snälla, hoppa inte", säger busschauffören. "Det kommer bli bättre, jag lovar. Du kommer le. Ingenting blir bättre av att du hoppar."
Jag sväljer hårt.
"Det finns folk som kommer sakna dig."
Jag är så nära nu. Tänk att falla. Tänk att slippa ångest. Tänk att slippa rösterna.
"Min bror tog livet av sig", säger busschauffören.
Jag ser på honom med nya ögon.
"Det gör jävligt ont. Man kommer aldrig över det. Man fortsätter fråga sig själv vad man kunde ha gjort.
Det orsakar så mycket smärta. Vill du dina anhöriga det?" Jag ser mamma och pappa framför mig. Jenni. Pie. Och Lo.
Fan
helvete
jävlar.
Jag ser dem gråta.
Jag känner Los läppar mot mina.
Jag kan inte göra såhär mot dem.
Jag lägger min lediga hand på staketet och sätter foten på en metalltråd.
En liten röst inom mig ropar.
    Jag vill leva, jag vill leva.