Jag är inte rädd för döden.
Jag ser döden som en vän.
Jag drar handen genom mitt mörkblonda hår och ler. Men reflektionen i spegeln talar ett annat språk, berättar historien om en flicka med en ett sprucket försök till leende och ett trött hjärta.
Det syns inte på utsidan att jag har ett svagt hjärta. Det syns inte att jag behöver ett nytt. Men läkarna vet ändå. Och jag också.
Det är därför jag är här. På sjukhuset.
Att behöva vänja sig vid tanken på att dö snart har inte varit lätt för mig. Det kommer det aldrig att vara. Jag är inte rädd för döden, men jag har så många andra vänner att hälsa på innan dess. Vänner och ovänner.
Jag är sexton år och mitt hjärta är snart slut.
* * *
Idag, den 27/1-2016, som också är Förintelsens minnesdag, fyller Sebastian 20 år! Ha den äran!
Jag bryr mig så mycket om mina karaktärer. Jag skulle vilja träffa Sebastian och fira idag.
/Wowyita
YOU ARE READING
Sjukhuset
General FictionBroräcket under mina händer är kallt. Om någon skulle stanna och fråga hur det är med mig, skulle jag kanske berätta. Men det är inte många som är ute och går vid den här tiden på morgonen en gråblåsig tisdag. *** En berättelse om en pap...
