YOU ARE READING
Sjukhuset

General Fiction
Broräcket under mina händer är kallt. Om någon skulle stanna och fråga hur det är med mig, skulle jag kanske berätta. Men det är inte många som är ute och går vid den här tiden på morgonen en gråblåsig tisdag. *** En berättelse om en pap...
#depression #död #hbtq #kärlek #liv #schizofreni #sorg #swedishawards2017 #tänkvärd #verklighet #ätstörningar
Kapitel 55 | Julietha

43 5 0
by Wowyita
by Wowyita
                                    
                                               Jag lägger hårborsten på skrivbordet och låter mina fingrar snudda vid guldkedjan jag bär runt min hals.
    Om mamma var här skulle hon stryka mitt långa, svarta hår bakåt och dra fingrarna genom det, ömt och försiktigt. "Du är så lik mig när jag var i din ålder." Hennes varma röst, tätt följd av ett kluckande skratt som får det att vibrera ända från fötterna till hårbotten.
    Jag drar mig ur tankarna och vänder mig bort från spegeln för att plocka upp den lilla svarta handväskan. Om ett par minuter kommer taxin som ska köra mig, Erik och mormor till kapellet. Jag går ut ur mitt rum och knackar på Eriks dörr som står på glänt.
    "Ja?" säger han strävt.
    Jag öppnar dörren och ser att han ligger på sängen. Han har fortfarande pyjamasbyxorna på sig. "Har du inte bytt om?" säger jag undrande.
    "Nej."
    "Vi åker alldeles strax. Här, ta på dig kläderna", säger jag och räcker honom de svarta finbyxorna och den blå skjortan. Blått för mammas favoritfärg. Min klänning är marinblå. Han sätter sig upp och tar emot kläderna. "Jag är trött."
    "Jag förstår det."
    "Kommer det vara som på pappas minnesstund?"
    "Jag vet inte. Inte helt."
    "Men vi kommer sitta längst fram, eller hur?"
    "Ja."
    Erik drar förtvivlat handen genom håret och ser på mig. "Jag vill inte att mamma ska vara död.
Hon borde vara här med oss. Pappa också."
    Jag ser upp i taket och känner hur tårarna rinner längs med tinningarna och in i håret. "Det tycker jag också." Jag tar ett djupt andetag. "Klä på dig, så går vi sen."
                          ***
                          Det är ungefär sex månader tills jag fyller arton. Fram tills dess ska mormor vara min vårdnadshavare. Hon har sålt villan i Malmö och flyttat in hos oss.
    Dagen efter minnesstunden är det måndag. Erik har fått feber och stannar hemma från skolan, men jag tar tunnelbana till Gamla Stan där jag byter till grön linje och går av vid Rådmansgatan. Stella är otrolig. Hon lyckas faktiskt locka mig till skratt flera gånger. Jag trodde inte riktigt att det var möjligt längre.
    Erik är fortfarande sjuk på tisdagen. Han hostar och hostar och verkar vara riktigt förkyld. Han
är sällan sjuk. Men sedan han utvecklade ätstörningar händer det oftare. När han har feber och är förkyld kan han inte gå ut och springa och det ger honom en massa ångest. Och när han har ångest blir han alltid klängig och nojig och rastlös.
    Det var i december 2014 han fick diagnosen anorexia nervosa och i samband med det började han gå till en psykolog. Julen som följde var den hemskaste jag någonsin upplevt. Överallt i min lillebrors ögon såg jag ångest. Han åt nästan ingenting, och det lilla han åt var han snabb med att spy upp igen. I januari var det så illa att han fick läggas in på en ätstörningsklinik. Pulsen var låg, låg.
    Men det gick uppåt.
    Månader av kamp följde. I februari blev han utskriven. I mars tillät han sig själv att äta middag, i april slutade han med det. I maj svimmade han flera gånger på grund av näringsbrist. Sommaren passerade utan större förändringar. Fortfarande matvägran, och när han väl åt någonting kompenserades det med ett extra långt joggingpass eller några fingrar i halsen. Jag grät varje gång jag hörde honom spy.
    Hösten har varit kaos. Det har varit fram och tillbaka några vändor. Psykologen han tyckte så mycket om slutade och det har varit svårt att få honom att gå dit igen. Vissa dagar går han inte till skolan, hans kropp orkar inte. Men han försöker. Enligt klassens mentor äter han ingen skollunch. På idrotten tar han ibland ut sig så mycket att han svimmar.
    När jag kommer hem på eftermiddagen och ropar hallå, är det ingen som svarar. Jag går ett varv i lägenheten och konstaterar att ingen är hemma. Mormor skulle handla, men Erik ska inte gå ut. Han måste vila.
    Jag ringer mormor. Han kanske blev bättre och fick följa med henne ut och handla?
    "Juana Muños-Perez."
    "Hej, det är Julietha. Är Erik med dig?"
    "Nej", svarar mormor bekymrat. "Hurså?"
    "Han är inte här hemma", säger jag.
    "Jag är i mataffären, jag gick för kanske en kvart sedan. Då låg han i sin säng och lekte med sin...
vad heter det nu igen? Mypad?"
    "Ipad", säger jag. "Jag ringer honom. Jag ville bara kolla om han var med dig. Jag hör av mig."
    Jag lägger på och knappar in Eriks nummer. Den första signalen hinner knappt gå fram innan
jag hör en nyckel stickas i låset. Jag springer ut i hallen och där står han.
    Han håller sin ringande telefon i handen i ett par sekunder innan han verkar inse att det är
därifrån signalen kommer. Då trycker han på röd lur.
    Han snörvlar till och flåsar. Näsan är röd och ringarna under ögonen har blivit starkare. Han är
klädd i ett par mjukisbyxor, en tunn jacka, vantar, mössa och skor. Mössan sitter lite på sned och öronen har blivit röda de också.
    Jag trycker honom intill mig och drar igen dörren bakom honom.
    "Vad fan har du gjort?!" skriker jag.
    Jag menar inte att låta så arg.
    Han andas tungt i min famn. Gud, han är alldeles kallsvettig och hans hjärta slår alldeles för
snabbt.
    "Jahag...", han snörvlar till, "skuhulle barha springa lite."
    "Du är ta mig fan inte klok", säger jag och leder honom till sitt rum, tvingar ner honom på
sängen. Han verkar behöva anstränga sig för att få till sin andning. "Du har influensa och ska vila!"
    "Jag hade sån ångest", mumlar Erik.
    Sedan ser han upp på mig. De bruna ögonen är desperata.
    "Jag vill inte riktigt leva längre", säger han. "Allt är bara så jobbigt."
Jag vill inte riktigt leva längre. Orden får mig att krackelera. "Det kommer bli bättre", säger jag. "Allt kanske inte blir bra, men något blir bra. Och du måste leva, Erik. Om du dör dör jag också. Vi måste leva vidare. Förstår du?"
    "Ja... men min ångest är så jobbig. Den kommer att bli min död."
    "Nej", säger jag bestämt. "Du kan bli frisk. Jag finns vid din sida."
    "Jag är rädd. Jag vill inte må såhär. Jag vill vara smal och fin. Jag vill vara perfekt."
    Jag inser att det här inte håller längre.
    När mormor kommer hem berättar jag för henne vad jag känner.
    Jag berättar detaljerat om hur Erik mår och om hur han har mått.
    Och sedan tar jag upp det där om ätstörningsklinik.
    Mormor tar mina händer i sina och säger att jag är en bra syster. Och så säger hon att vi tar kontakt med kliniken imorgon.
    Den natten har jag svårt att sova. Jag ligger och vrider och vänder på mig i sängen. Jag försöker koncentrera mig på en Wallander-deckare, men inte ens sönderslagna kroppar kan få mig att tänka på annat. Annars brukar det fungera jättebra att läsa om mord innan jag ska sova.
    Sista gången jag kollar på klockan är den nästan halv tre.
    Sedan hörs en signal och jag far yrvaket upp och inser att den redan är kvart i sju.
    Konstigt nog är jag inte särskilt trött.