Vi träffar en undersköterska, Ofelia. Hon leder oss till ett anhörigrum där vi får sätta oss i några soffor.
Jag känner mig som en robot. En maskin av kött och blod. Jag hör vad som sägs, men jag reagerar inte.
Ofelia frågar om vi vill ha vatten. Jag säger ett mekaniskt "ja" och hon försvinner iväg. Medan hon är borta gör jag inget annat än att hålla om Erik. Freds hand vilar på min axel, det räcker och jag vet att han vet det.
När Ofelia kommer tillbaka med tre vattenglas på en bricka far Erik upp och kastar brickan rätt in i väggen. Glasen är i plast och spricker lite, och brickan, som också är i plast, går av på mitten. En stor vattenpöl bildas på golvet.
Erik springer, han springer ut ur rummet och innan jag ens hinner få in det i skallen är han borta och jag har ingen aning om vart han har tagit vägen.
Men jag vet en sak. Att jag måste hitta honom.
ESTÁS LEYENDO
Sjukhuset
Ficción GeneralBroräcket under mina händer är kallt. Om någon skulle stanna och fråga hur det är med mig, skulle jag kanske berätta. Men det är inte många som är ute och går vid den här tiden på morgonen en gråblåsig tisdag. *** En berättelse om en pap...
