Sjukhuset

Kapitel 18 | Sebastian

Jag anstränger mig till det yttersta för att inte börja hallucinera när Jenni är här. Hur skulle hon reagera? Hon vet inte riktigt ens vad schizofreni är. Vad vet hon egentligen om varför jag är här? Vad har mamma och pappa sagt?
Det här är ju inte första gången. Jag tänker på ärren på armarna.
"Vad heter du?" frågar Jenni.
"Lo."
Lo. Så lokatten heter Lo. Så passande. Jag kan inte låta bli att le. Och sedan tänker jag att det var länge sedan jag log. Vad fan är det med mig egentligen?
"Fint namn. Jag heter Jenni. Eller egentligen Jennifer, men ingen kallar mig så. Det är så långt." Jenni pratar obekymrat på, precis som alltid.
"Inte som Sebastian", säger Lo med ett leende.
"Nej, gud, han slår alla rekord, asså. Men alla kallar honom Sebbe eller Sebbi, så vi har redan en genväg." Jenni ler mot Lo.
Det gör ont i magen. Varför kan jag inte bara vara normal? Varför kan jag inte vara en bra storebror för Jenni och Pie? De förtjänar så mycket bättre. Så mycket bättre än en halvrutten Sebastian.
Jag sätter handen för ansiktet och koncentrerar mig på att ta djupa, regelbundna andetag. Det ska tydligen hjälpa för ångest och sådant. En virvelvind leker i min mage, och jag känner hur jag vill börja gråta. Men jag måste fejka. Jag måste hålla tillbaka när Jenni är här. Hon får inte se mig bryta ihop. Det skulle krossa henne. Igen. Hon har redan sett det alltför många gånger.
Jag blundar hårt, sväljer och andas in och ut. Känner hur jag börjar skaka. Fan, nej, fan också...
"Sebbe", säger Jenni. "Hur är det?"
Det är åt helvete, älskade lillasyster, säger jag inte.
"Bara bra", tvingar jag mig själv att säga utan att öppna ögonen.
"Öhm... det är bara det att du typ skakar väldigt mycket", säger hon tvekande.
"Nej, men det är inget", säger jag samtidigt som jag tänker fan ta panikångest. Jag är inte socialt kompetent längre.
"Är det du som delar rum med honom?" frågar Jenni.
"Ja. Eller nej, min pappa gör det, men jag sover typ alltid där", svarar Lo.
Jag drar ett hackigt andetag och snyftar till, känner tårar mot min kind och mina fingrar. Men för i helvete.
"Jag går och lägger mig ett tag", mumlar jag och öppnar ögonen, reser mig upp. Världen svartnar och för ett par ögonblick ser jag ingenting. Jag känner hur jag vinglar till och tar stöd mot väggen. Fan. Jenni skulle inte ha sett det där. Hoppas hon kollade bort. Jag måste ju se helt jävla full ut.
Jag återfår synen och tassar in i rummet, faller ihop på sängen och blundar. Jennis teckning lägger jag ifrån mig på sängbordet. Huvudet gör ont. Bandaget får det att kännas uppsvullet.
Jag är just på väg att somna när jag känner att någon lägger en filt över mig. Jag gläntar på ögonlocken och ser mamma stoppa om mig.
Gråten ligger som en tung klump i käkarna.
Jag orkar inte, tänker jag. Jag måste försöka en gång till. Och den här gången ska jag lyckas.