Sjukhuset

Kapitel 12 | Sebastian

Reserverar mig för slarvfel! /Wowyita

* * *

Jag orkar inte.
Jag orkar inte möta mina föräldrars blickar, orkar inte med Jenni och Pies frågor. De kan inte förstå kaoset inuti mig och de förstår inte att deras omtanke och försiktiga sätt att behandla mig på, som om jag vore gjord av sköraste porslin, bara gör allt värre.
Läkarna, psykologen och föräldrarna tror att de är så smarta. De har tagit alla rakblad från mig. Tror de, ja. Ha.
Jag stoppar ner handen i fickan och känner rakbladets vassa kant mot mina fingrar. Ett ögonblicks frihet, kaoset dämpas. Sedan den klibbiga vätskan. Ingen smärta. Jag tar upp handen och betraktar blodet på fingerspetsarna. Så njutningsfullt.
Mina minnen är begravda i tjock vit snö. Som den utanför denna eländiga byggnad som kallas sjukhus. Snö som jag aldrig kan nå.
Åren av tomhet är skrämmande. Åren av att inte vara älskvärd.
Men sedan kommer ljuset.
Det förbannade jävla skitljuset.
Vad vill du mig?
"Eh... Ursäkta mig."
Jag rycker till. Fan. Jag hallucinerade igen.
Var är jag?
Jag försöker fästa blicken och minnas var någonstans jag befinner mig. Allt är bara mörkt.
"Är allt bra?"
Vilken vacker röst. Ärligt talat är den helt sjukt jävla underbar.
"Absolut inte", viskar jag.
...
Och... där kommer synen tillbaka.
Jag är i sjukhusets kafeteria. Framför mig står en kortväxt person i min egen ålder. Hen har en orange mössa ur vilken det sticker fram en svart kalufs. Ögonen är intensivt grå och stirrar ogenerat på mig.
Det är den personen den underbart vackra rösten tillhör.
"Ehm... Kan jag göra något?"
Rösten är ljus fast ändå inte. I den orangea mössan ser hen ut lite som en lokatt. En söt, något sur lokatt.
"Nej", säger jag och flackar med blicken.
Tänker att jag måste upplevas som totalt rubbad. Vilket faktiskt är sant.
"Ursäkta mig", säger lokatten. "Jag ville bara... Du står ivägen."
Blicken bränner mig intensivt och jag tar ett steg åt sidan. Ser på när hen betalar för en äppeljuice och sticker ner sugröret i hålet för att börja dricka.
Jag känner hur min hjärnbalk knakar, och någon täcker för syncentrat med ett svart skynke.
"Nej!" skriker jag. "Nej, nej, NEJ!!"
Jag känner hur ännu ett minne rasar samman, slits bort, bränns upp och dör.
Och jag faller.
Faller medan skriket från mitt inre flyger ut ur munnen.
Och allt börjar om på nytt.

Jag mår jättebra.
"Jag ljuger inte", ler jag, "jag mår toppen."
"Sluta, Sebastian", skriker mamma. "Snälla... Snälla, jag ser ju att..."
Jaha, så nu hon vill att jag ska må dåligt?
"Jag sa ju att jag mår bra!" skriker jag. "Är det inte det du vill?"
Mamma försöker stryka mig över håret, men jag slår bort hennes hand och springer bort till badrummet. Efter ett par steg snubblar jag och faller till golvet, jag kryper vidare tills jag når toaletten.
Magen vänder sig ut och in och jag kräks ända tills det enda som finns kvar i mig är ångest. Mamma har lagt sina armar om mig, försöker trösta. Fattar hon inte att jag inte förtjänar det?
Jag sliter mig ur hennes varma famn och famlar efter kanten till duschväggen. Min hand hittar den och jag dunkar huvudet rakt in i betongen.
Allt tystnar.
Till och med alla röster.