Sjukhuset

Kapitel 7 | Katti

Fairytale - Alexander Rybak

En superbra låt, jag älskar den! Och dansarna på scenen är helt oslagbara. Hoppas ni gillar låten. :)

/Wowyita

* * *

Det knackar lätt på dörren, och jag vänder mig bort från spegeln för att se vem som kommer på besök. Blodet rusar till kinderna när jag ser vem det är.
Anton ler prövande mot mig och jag flinar fånigt tillbaka. Herregud, vad jag är pinsam. Det fladdrar till i magen och jag försöker lugna min hyperventilerande andhämtning. Det går inte särskilt bra.
Han har en bricka i händerna, en bricka med mackor med aubergineröra. Min favorit. Jag möter hans blick och vet att han vet det. Att auberginemackorna är min favorit.
"Lite kvällsmål", säger han och ställer ner brickan på mitt nattygsbord.
"Man tackar", säger jag.
Han sväljer och drar handen genom sitt askblonda hår. Blicken är fäst vid mig, de där ljusblå ögonen som ser rakt in i en och som får mitt hjärta att slå snabbt, snabbt, snabbt. Mitt hjärta som snart är slut.
"Så... hur är det?" frågar han.
"Bra..." säger jag dröjande. "Typ. Och du?"
"Bra, tack."
Han går fram till mig och knackar på spegelglaset.
"Du står alltid framför spegeln", säger han.
"Ja", säger jag. "Varför inte? Det finns inte så mycket annat att göra här."
"Det är i och för sig sant", ler Anton. Å, det där leendet.
Jag vänder mig mot spegeln och ser reflektionen av oss. Våra blickar möts i spegeln och jag knyter händerna.
"Jag menade inte att kritisera dig", börjar Anton.
"Jag vet", säger jag. Sänker blicken och tar sats. "Tror du... Tror du att jag är typ... deprimerad?"
"För att du gillar att spegla dig?"
Jag kan inte hejda ett litet fnitter som slinker ut ur min mun, men sedan klär jag mig i allvarliga kläder igen. "För att mitt liv hänger på att någon annan dör och är villig att donera sitt hjärta."
Anton ser ut som om han fått en käftsmäll rakt i ansiktet. Jag vänder mig om och motstår impulsen att lägga armarna om honom. Men nej, vad skulle han tycka om det?
Jag är sexton och han tjugotre. Sju år är egentligen ingen stor åldersskillnad, men han är så mogen. Ibland känns vi som jämlikar (nu låter det som om vi är bästa vänner eller något), men våra vardagar är så olika.
Jag vet inte ens om jag är förälskad.
Förälskad.
Jag smakar på ordet.
Det är så stort.
Okej, nej, jag är kanske inte förälskad i Anton. Men attraherad.
Vi är tysta. En minut, kanske. Sedan måste Anton gå och jag är ensam med min spegelbild igen.
Jag suckar och sätter mig ner på sängen, börjar tugga på mackorna, dricker ett glas vatten till. När det bara är smulor kvar på fatet löser jag upp flätan och byter om till sovkläder. Men jag ska inte sova än. Jag vill inte missa en chans att få träffa Anton igen. Han jobbar nätter, och jag har blivit van vid att vara vaken under början av hans pass.
Klockan 23:00 är mamma tillbaka, hon har varit hemma och hämtat lite grejer. Bland annat ett skissblock till mig. Mitt gamla är slut.
Jag låtsas sova medan hon tyst tassar omkring, och när jag hör lätta snusningar från bäddsoffan reser jag mig så tyst jag kan från sängen och drar på mig de rosa mjukisbyxorna och den långa, svarta koftan. Jag sätter upp håret i en slarvig någontinggrej, tar på mig sneakers och bäddar sängen så att det ser ut som om någon sover där. Ifall mamma vaknar. Men jag blir inte borta länge. Jag ska bara ta min vanliga nattrunda.