Sjukhuset

Kapitel 27 | Lo

Jag sitter på bänken utanför rum 47. Sitter alltid här nuförtiden. Och jag får sådant dåligt samvete för att jag inte är hos pappa. Men jag vet, innerst inne, att mannen som ligger utpumpad på liv i sjukhussängen, inte är min far. Min pappa är någon helt annan. Någon som ler mot kameran på bilderna i albumen. Någon som alltid tröstar mig när jag är ledsen. Någon som blev arg när jag hade sönder låset till vår lägenhet. Någon som jag sitter mittemot vid middagsbordet.
Någon som alltid funnits där genom åren, någon som varit den lappande far i skuggan av sin frus död. Någon som ensam uppfostrat en morbid liten ungjävel.
Det kan inte vara han som ligger i sängen.
Det kan det inte vara.
"Lo."
Jag lyfts upp ur min tankeå och ser på Sebastian som sätter sig bredvid mig på bänken.
"Hej", säger jag tyst och gömmer ansiktet i händerna.
"Jag har funderat på en sak", säger Sebastian stillsamt och lägger huvudet på sned.
"Och vad är det?"
Jag kan inte hjälpa att jag låter så arg. Men just nu blir jag bara så irriterad på Sebastian som stör mig, ser han inte att jag är upptagen av att bada i tankar?
"Vad är det bästa sättet att ta livet av sig på?"
Ett kallt isregn över min kropp. Jag kan knappt andas genom den stickande smärtan.
"Jag vågar inte hoppa framför tåget. Jag är så feg, jag vet. Men jag vågar inte. Vet du hur många Alvedon som krävs för att dö?"
"Sluta", ber jag.
"Okej", säger han och tystnar.
"Lyssna på mig... du ska leva. Du ska leva."
"Okej..."
Han ser på mig med ångest i blicken. Och jag vet inte vad jag ska göra.
"Lova mig det", säger jag. "Om du dör har jag ingen. Fattar du? Ingen. Min pappa kommer att dö om sex dagar."
"Så... så du bryr dig om mig?" Rösten är porslinstunn.
"Klart jag gör. Vi är ju... vi är ju kompisar."
Jag vet inte om vi är det eller inte, men det spelar ingen roll.
"Var är dina föräldrar?" frågar jag.
"Mamma är därinne i rummet. Hon gick på toa så jag passade på att smita ut. Och pappa är ute med Jenni och Pie. Men han kommer nog tillbaka snart."
"Du borde gå och lägga dig igen", säger jag och försöker låta mjuk på rösten. Jag tror inte att jag lyckas så bra. Att låta vänlig är inte min starkaste sida, om jag får säga det själv.
"Ja, jag borde väl det..." Han reser sig upp och går in i rum 47, lägger sig i sin säng. Jag blir stående vid sängkanten.
"Jag ska ner och köpa en äppeljuice", säger jag. "Vill du ha något?"
Han skakar på huvudet.
När jag kommer tillbaka igen har han somnat. Draperiet är fördraget och jag hör två röster, som jag förmodar är hans mamma och pappa, prata med varandra.
"När ska vi berätta för honom?" säger kvinnan.
"De sa ju att vi inte skulle. Det är bäst om han inget vet."
"Är du verkligen säker på det?"
"Nej, men jag vet inte hur vi annars ska göra. Han var ju där för två veckor sedan, han känner sig nog trygg."
"Men då fick jag i alla fall berätta för honom vad som hände innan han åkte iväg."
"Jag vet inte om han klarar av att höra det nu. Det kanske skulle sänka honom till botten."
"Jag tänker bara på att då... det var ju... det var ju precis efter..." Hennes röst bryts.
"Jo, jag vet, älskling. Men jag har aldrig sett honom så nedbruten som nu. Han kan inte längre skilja mellan verklighet och fantasi. Han har förföljelsemani, Laura."
"Desto större anledning att berätta. Han blir bara ännu mer förvirrad om han inte får veta, vem vet hur det blir när vi inte är där som trygga pelare han känner till? Han mår inte bra av att vara instängd hela dagarna."
"Jag förstår hur du menar. Men du vet ju vad läkare Roos sa."
"Tvångsomhändertagning." Lauras röst är en viskning.
Jag sluter ögonen, tar en klunk äppeljuice.
"De skulle hämta honom den tjugonionde", säger Laura. "Två dagar efter hans tjugoårsdag."
"Vi får fira honom", säger pappan. "Det kommer muntra upp honom."
"Tror du verkligen det?"
"Ibland är det optimismen som håller en uppe", säger pappan.