Sjukhuset

Kapitel 37 | Stefan

Måndagen den 18 januari tar Iris tag i min hand och säger förlåt.
  "Jag vet inte vad du ber om ursäkt för." Min röst bär knappt, så utsliten av oändlig väntan och dagar fyllda av ingenting.
  En varm hand smeker min kind, lotsar mig tillbaka till den brinnande kärlekens armar. Jag tvekar inte en sekund innan jag kastar mig in och låter mina läppar möta Iris.

She's back,
like the missing ocean wave
on a beach we call "my mind"

Jag knyter händerna om orden på papperslappen och blundar.
  Jag har aldrig varit såhär osäker i hela mitt liv.
  När vi kommer hem till det inredda barnrummet är det jag som bryter ihop. Det är jag som blir förstummad av sorg och krossade drömmar.
  Det är jag som vill skrika ut min längtan efter att ha ett barn i min famn.
  Iris pratar och pratar. Kanske är det hennes sätt att hantera förlusten.
  Hon promenerar, bakar bröd och ringer ofta till vänner och släktingar. Och varje gång hon går ut frågar hon mig om jag vill följa med, trots att hon redan vet svaret.
  Jag är en trasig klump och ligger mest i sängen. Tankar på livets mening har börjat ta allt mer plats i mitt huvud. Det är som om jag är tonåring igen. Jag har fallit tillbaka i gamla mönster. Jag har återgått till ett beteende som jag så länge kämpade för att bryta.
  "Iris", säger jag en kväll när vi ligger i sängen.
  Lampan ovanför hennes säng är tänd och i händerna håller hon en bok, Murakamis Sputnikälskling.
  "Jag ville bara säga ditt namn", mumlar jag.
  Iris lägger boken på nattygsbordet och tar min hand i sin.
  "Jag är orolig för dig, Stefan", säger hon.
  "Var inte det", svarar jag.