Sjukhuset

Kapitel 50 | Katti

Mörker.
Först är det bara massa mörker.
Sedan ljusnar det. Bit för bit klarnar världen.
Att bara låta sig fallas mot en grund som inte finns är som att vara fri.
Jag sluter ögonen. Det piper någonstans en bit bort. En fågel kanske. Fast nej, fåglar låter inte sådär mekaniska. Deras sång är en puls och rytm med en själ och ett levande hjärta.
  Hjärta...
Jag öppnar ögonen. Förväntar mig himmelsblått ljus.
Men det jag ser är ett sterilt sjukhusrum. Fågeln är ingen fågel, utan en apparat som mäter mina hjärtslag.
  Hjärtslag...
Hjärtslag som är friska.
Betyder det här att jag överlevde?
"Anton, din optimist."
"Jag? Optimist?" Drar handen genom håret, nervös, kanske.
"Med tanke på att sannolikheten att jag överlever är fyrtio procent, ja." Mitt leende gör lite ont, värker vid mungiporna.
"Det handlar inte om det. Det handlar inte om statistik. Det handlar om att se saker från den ljusa sidan."
"Det är så en optimist tänker. Jag är realist. Det hjälper liksom inte att ljuga för mig själv. Jag fattar att jag kan dö. Jag har accepterat det. Det är fine by me."
Men hade jag accepterat det?
Jag var bara rädd. Jag ville tro att jag hade accepterat det.
Men det hade jag inte.
Verkligen inte.
Jag inser hur mycket jag egentligen vill leva, vad jag vill göra. Jag vill kunna springa, klättra i träd, göra allt det jag inte kunde göra med mitt gamla hjärta. Jag vill börja gymnasiet, jag vill studera utan att oroa mig för att hjärtat ska strula och jag måste åka in till akuten. Jag vill börja gymnasiet nu genast. Men jag måste vänta till hösten. Börja med de som är födda ett år senare, 00:orna. Sju månader kvar. Sju månader ter sig som flera evigheter.
Men kanske är det lika bra. Kanske behöver jag den hör tiden för att återhämta mig, för att träna upp mina oanvända muskler.
Kanske behöver jag den här tiden för att vara med Anton.
Namnet väcker den slumrande förälskelsen inuti mig. Nu är den klarvaken. Klarvaken och fylld av lust och åtrå.
"Katrine!" Valentinas röst. Jag vrider lite på huvudet och ser henne sitta i soffan. Konstnärligt sminkad, som alltid. Mörkröd ögonskugga med turkosa linjer som fortsätter ett par centimeter mot tinningen. Ögonen är fint inramade av svarta linjer och i ögonfransarna finns inte en endaste mascaraklump. De leende läpparna är målade i en mörkare nyans av rosa.
  "Hej", säger jag, osäker på vad jag ska säga.
  Innan jag hinner tänka någonting mer har någon lagt armarna om mig. Rasmus.
  "Du klarade det", säger han triumferande, nästan stolt. Hans röst går upp i falsett. En del av målbrottet, antar jag.
  "Ja", ler jag. "Det gjorde jag."
  "Mamma är ute och pratar med läkaren. Hon ville att vi skulle ringa så fort du vaknat." Valentina ger mig en hastig blick.
  "Kan vi vänta lite?" säger jag, blundar och vänder ansiktet mot januarisolen som tittar in genom fönstret.
  Fri.
  Jag älskar mamma. Men jag behöver en liten stund till utan hennes kontrollbehov och ängslan.
  Jag vill vara ensam med Anton.