Sjukhuset

Kapitel 52 | Julietha

Mormor, jag känner mig inte lika ensam längre.

Jag trycker Eriks rutiga häfte mot bröstkorgen och går ner för trappan. Erik står vid köksbänken och dricker ett glas vatten, ett bantningsknep han läst på nätet.
  "Erik", säger jag.
  Han tittar upp och jag ser hur ögonen spärras upp när han ser vad jag har i famnen. "Ge hit den där", säger han kallt.
  Jag svarar inte.
  "Men ge mig den då! Jag ska räkna matte!"
  "Jag vill inte att du ljuger för mig, Erik", säger jag stilla.
  "Jag har inte anorexia!" skriker Erik.
  "Jag klarar inte det här själv", säger jag. "Jag klarar inte av att vara såhär orolig. Jag klarar inte av att ha ensamt ansvar för dig när du mår såhär."
  Det gör så ont att säga det. Och jag vet inte hur jag ska fortsätta.
  "Jag vill att vi diskuterar ätstörningsklinik", säger jag.
  Erik rodnar av ilska. Han rycker det rutiga häftet ur mina händer och använder det som vapen.
  Han slår till mig med det på armen, skriker att jag inte fattar, att han inte alls är sjuk, att jag är dum i huvudet. Orden flyter in i varandra och bildar en svag väv med tunna trådar som genast rasar sönder.
  Sedan flyr han.
  Han stänger in sig i badrummet. Jag hinner precis fram för att få dörren smälld i ansiktet. Jag knackar, sjunker ner på knä, bönar och ber om att han ska öppna. Men allt jag hör är hans snyftningar och hur han kräks upp det lilla jag fick honom att äta till middag.
  Jag får fram en enkrona ur fickan. Det ska gå. Jag sticker in myntet i låsanordningen och vrider om. Dörren går att öppna.
  Erik ligger på badrumsgolvet och stirrar upp i taket. Han möter min blick och jag lyfter upp den bräckliga, magra kroppen i min famn och vaggar honom hårt och länge.
  "Jag vill vara med dig", viskar han, "med dig och mormor. Jag vill inte vara på en klinik."
  "Du är med oss nu, Erik", säger jag, pussar honom på pannan och stryker honom över det kolsvarta håret.
  "Men kliniken..."
  "Jag följer med dig till psykologen på torsdag."
  "Varför då?"
  "Jag kan vänta utanför. Jag vill bara att du går dit."
  "Vad menar du?"
  "Jag vet att du struntade i att gå dit förra veckan."
  "Jag orkar inte gå dit."
  "Vi kan göra någonting roligt efteråt, som att åka tvärbana."
  Jag skulle vilja föreslå att vi skulle äta mormors hembakta bullar, men det skulle aldrig fungera. Erik skulle aldrig tillåta sig att göra det. Jag vill inte tänka på vilken avgrundsdjup ångest han skulle få av att unna sig någonting gott.
  Men jag vet att Erik älskar att åka tvärbana och titta ut genom fönstret. Vi kan ta den till Trekanten och sedan ta buss 161 till Kilaberg. Till exempel.
  "Okej då", säger Erik. "Jag går dit på torsdag. Och du får gärna följa med in under samtalet om du vill."
  En gnista hopp tänds inom mig.