Sjukhuset

Kapitel 19 | Stefan

"Är du hungrig, Iris?" Min röst låter så liten och tunn. Det krävs inte mycket för att bryta sönder den.
    Iris skakar på huvudet och fortsätter se ut genom fönstret med tom blick. Det krossar mig fullständigt att se henne såhär nedbruten. Hon är verkligen inte sig själv.
    Det har gått två dagar sedan Fia föddes och dog, och igår var vi inne hos henne och tog farväl. Vi stannade i flera timmar, ville aldrig lämna vår lilla dotter. Hon såg så levande ut, och jag tänkte att kanske, kanske skulle hon öppna ögonen och börja skrika, och hennes spädbarnsskrik skulle klinga som ljuv musik i våra öron, och läkarna skulle ha haft fel, allt var ett misstag och lilla Fia var inte alls död.
    Men hon öppnade inte ögonen.
    Det såg ut som om hon sov. Som om hon när som helst skulle kunna vakna upp.
    Och sov gjorde hon ju också.
    Sov utan ett vaket hjärta.
    Men aldrig mer skulle hon vakna upp.
    Jag tänkte på allt hon aldrig kommer att få göra.
    Aldrig få lära sig cykla, klättra, hoppa, gå.
    Aldrig få skratta och prata och sitta på balkongen i morgonsolen och vada i ett hav av vitsippor och vandra i en oas av fågelkvitter.
    Aldrig få sova i den fina spjälsängen vi ärvt från Iris föräldrar.
    Sedan dess har Iris varit apatisk. Hon vill inte äta, inte prata, inte gå ut. Bara sitta och stirra ut genom fönstret. Hon som alltid varit så pratglad. Hon som alltid haft svårt att vara tyst längre stunder. Vad hände med den kvinnan? Dog hon kanske med sitt förstfödda barn?
    Nej, jag får inte tänka så. Klart att Iris är i chocktillstånd. Det är jag också. Även om det inte yttrar sig på samma vis.
    "Vill du ha nåt att dricka, då?" frågar jag.
    Hon skakar på huvudet igen.
    "Jag går och hämtar kaffe", säger jag. "Säker på att du inte vill ha?"
    Ingen reaktion.
    "Te?"
    Ingen reaktion.
    Jag sväljer hårt och lämnar rummet. Ett tiotal meter bort i korridoren ser jag den. Som en helig... ja, någonting.
    Kaffeautomaten.
    Jag matar in ett par mynt som den hungrigt slukar och väljer espresso. Placerar en pappersmugg under.
  Väntar.
    Automaten ger ifrån sig ett antal signaler och ljud, men inget kaffe kommer.
    "Men vad fan", muttrar jag.
    En kille i tjugoårsåldern kommer förbisläntrande. Hans huvud är inlindat i bandage och han har mörka ringar under ögonen. Han ger mig en allvarlig blick.
    "Behöver du hjälp?" frågar han.
    "Gärna", svarar jag.
    "Man måste väl sparka lite på den", säger han och ger automaten en hård spark som jag får ont av att bara se på. Automaten svarar i alla fall med att fylla min mugg med en rykande, mörkbrun vätska.
    "Tack", säger jag.
    "Ingen orsak", säger killen med en kort nick innan han går vidare.
    Jag tar en klunk av kaffet. Det är så blaskigt. Jag tänker på det fina kaffet jag och Iris brukar göra hemma. Inget blask där, inte.
    Medan jag går tillbaka till vårt rum tänker jag på morgondagen. Då kommer Iris föräldrar samt mina föräldrar. Iris syster Viola var här idag, hon åkte för någon timme sedan. Och Iris betedde sig likadant då. Viola verkade rätt orolig över sin syster och försökte få henne att prata flera gånger, men utan resultat.
    "Ring imorgon", sa Viola till mig precis innan hon gick. "Berätta när hon börjar prata igen, och när ni får komma hem. Vi ses snart."
    Jag öppnar dörren till rummet.
    Iris sitter i samma ställning som för ett par minuter sedan och med blicken fäst på samma ingenting. Hon verkar inte ha rört sig en millimeter.
    Jag sätter mig bredvid henne och lägger armen om hennes midja.
    Det känns som att lägga armen runt en sten.
    Hon är orubblig.

* * *

Intresseklubben antecknar: Inför det här kapitlet var jag tvungen att göra research om kaffe. :P
  Nästa kapitel kommer eventuellt imorgon.

/Wowyita