Idag är det exakt nio månader sedan jag tog tabletterna som var tänkta att bli min död.
Åtta månader och nio dagar sedan ångestattacken som slog mig helt ur spel.
Jag lever fortfarande.
Jag kan knappt tro det.
Det är åtta månader och nio dagar sedan jag stod vid Västerbron och skulle hoppa.
Åtta månader och nio dagar sedan Lo ringde upp mig och tog sig dit för att hålla om mig.
Åtta månader och nio dagar sedan himlen var en stjärnsvart kupa över mig och räcket under mina händer var kallt.
Det har blivit oktober och träden blir färggrannare för varje dag. Det är nu hösten är som vackrast. Nu, ett andetag mellan sommarsol och novemberblåst.
Jag lever i det där andetaget.
VOUS LISEZ
Sjukhuset
Fiction généraleBroräcket under mina händer är kallt. Om någon skulle stanna och fråga hur det är med mig, skulle jag kanske berätta. Men det är inte många som är ute och går vid den här tiden på morgonen en gråblåsig tisdag. *** En berättelse om en pap...