Sjukhuset

Kapitel 23 | Julietha

"Hon har blivit bättre."
Läkarens ord ekar i mitt huvud.
Jag omfamnar Fred där vi ligger tätt intill varandra i min säng.
Den natten älskar vi tills våra kroppar flämtar efter syre, tills linjerna mellan oss lösts upp och försvunnit, tills världen sakta, sakta mörknar och endast lusten lyser klar som en låga.
Jag skrattar.
Allt kommer att bli bra.
Mamma kommer att fortsätta dricka te till varje måltid, skälla på mig när jag kommer hem för sent, gråta till varje film hon ser och plantera sommarslöjor så fort dagarna blivit längre än nätterna.

Januarisolen smeker min nakna kropp där jag ligger utsträckt bredvid Fred. Jag stänger av väckarklockan innan den börjar ringa och går ut i badrummet för att duscha.
Jag bläddrar bland galgarna och väljer en turkos, ganska tajt topp och kombinerar den med ett par grå jeans. Blåvit kofta, ett hårband i håret och mitt färggladaste par strumpor. Jag nynnar på ABBA:s Lovelight medan jag gör mig i ordning.
Det är en härlig dag idag, solen skiner för fullt och får snön att likna en bädd diamanter. En koltrast sitter på en gren utanför fönstret.
Mobilen plingar till, jag tar upp den. Stella.
Kan du skicka bild på engelskan? Glömde pappret i skolan... ^^
Hennes meddelande får allt att kännas precis som vanligt. Tryggt och lugnt och säkert.
Jag tar en bild och skickar till henne innan jag går ut i köket för att göra frukost. Det är onsdag och Erik har sovmorgon, han börjar inte förrän halv tio. Jag brukar börja nio på onsdagar, men idag måste vi jobba med vårt grupparbete, så jag måste gå tidigare.
Jag hör dörren öppnas i hallen och rycker till. Känner hjärtat banka hårt i bröstet. Vem är det som kommer nu?
Jag tittar ut i hallen och ser Erik.
Han ser mig.
"Jag trodde du sov", säger jag.
Han har på sig träningskläder. Skruvar besvärat på sig.
"Har du varit ute och sprungit?" frågar jag.
"Jag trodde inte du skulle vara vaken", säger han.
"Jag börjar tidigare idag." Jag går fram till honom och lägger en hand på hans axel. "Jag gör frukost, vill du ha en macka?"
Han skakar på huvudet. "Jag åt innan jag sprang."
Jag tittar skeptiskt på honom. Ljuger han?
"Du måste säga till om det är jobbigt", säger jag. "Kom ihåg att du ska till psykologen idag."
"Jag vet", säger han.
"Jag hämtar dig efteråt så går vi på kafé, blir det bra?"
"Jag vill nog helst gå hem efteråt", säger han.
"Men psykologen har sagt att du måste göra dina hemläxor, som till exempel att utmana rädslan och gå på kafé. Det är okej, Erik. Jag stöttar dig."
"Jag vill inte. Det blir bara värre då."
"Jag förstår att du känner så, men det är en väg ut ur..."
"Nej, du fattar inte alls. Kan du inte bara lämna mig ifred?" fräser Erik och tränger sig förbi mig.
Kvar står jag och undrar hur fan jag ska hjälpa min lillebror ut ur ätstörningarna.