The Car Crash » foscar

Kapitel ett

Mina ögon fladdrade till och jag drog ett kvickt andetag. Förskräckt såg jag mig omkring och slog till med armarna vid sidorna. Jag kunde höra hur någon drog efter andan bredvid mig. Bredvid mig på en liten stol satt min mamma.

"Mamma", fick jag ur mig med rosslig röst.

"Åh, min älskade lilla Felix", suckade hon och tog tag i min hand. "Vad tänkte du med?"

Jag vred till mig lite och grimaserade lätt av mammas hårda tag om min hand. Direkt släppte hon och såg oroligt, och lite argt, på mig. Försiktigt bet jag mig i underläppen, men kände en enorm smärta, vilket fick mig att sluta upp direkt. Med försiktiga rörelser satte jag handen mot min mun, tittade på hur fingrarna långsamt färgades röda. Det började nästan snurra i huvudet på mig.

"Vad är det som har hänt med mig?" frågade jag rakt ut i luften.

Jag tittade ner mot min kropp, såg att jag var hårt inbäddad i en vit säng som påminde mycket om en sjukhussäng.

"Du var med i en bilkrock - som du orsakade", förklarade mamma. "Du skulle ju till Karolinska idag, och här är du, men jag tror nog inte det var såhär de tänkte sig."

Min mamma hade alltid varit väldigt lättsinnad, därför kom ett litet smått skratt ur henne åt sitt lilla skämt. Jag vände bara blicken mot henne, analyserade min mor länge. Försökte pussla ihop allting hon sa. När jag tänkte tillbaka på dagen såg jag den lilla vägen till bostadsområdet framför mig, jag såg övergångsstället, jag såg killen som gick över. Krasch. Andra sekunden satt jag i bilen som låg upp och ner vänd i ett dike.

"Jag måste träffa honom", sa jag i ren panik och försökte resa mig ur sängen.

En enorm smärta ilade sig igenom min ryggrad och jag skrek till. Mamma hjälpte mig tillrätta igen, fick mig att ligga ner. Jag såg på henne med massor med smärta som utspelades i mitt ansikte, hon såg medlidande på mig.

"Vem måste du träffa, Felix?" frågade hon.

"H-han", fick jag tomt ur mig. "H-han vid överg-gångsstället."

Precis när min mors mun öppnades och hon skulle svara mig så kom två kvinnor in i rummet. Vad de hade för exakta titlar orkade jag egentligen inte bry mig om.

"Hej Felix, hur mår du?" frågade den enda kvinnan.

"Han är förvirrad", skyndade sig mamma snabbt att säga.

Jag sa inte emot henne, jag var säkert mer förvirrad än vad jag själv kunde förstå. Den andra kvinnan kom fram till mig, hon satte sig på huk nedanför min säng.

"Hej Felix, jag heter Kristina", sa hon. "Vi skulle ha träffats idag om ditt jobb här."

Mitt hjärta började med ens att klappa hårdare innanför min bröstkorg. Jag tittade länge på Kristinas vänliga ansikte. Kunde det finnas ondska bakom all vänlighet? Var det nu hon skulle bli arg för att jag istället för att vara på en jobbintervju tillsammans med henne låg här i den här sängen?

"Vad tråkigt allt behövde bli med att du hamnade här istället för i en stol mittemot mig", sa hon med samma vänliga ton, satte handen på min underarm. "Men ditt CV var ju så fint, så du kommer inte bli av med mig såhär lätt. Vi får se till att träffas när du är på fötterna igen. Blir det bra?"

Precis när jag försökte öppna munnen för att prata avbröt mamma mig. Jag fick bara ur mig en suck.

"Det blir jättebra, tack så mycket", sa hon tacksamt.

Kristina log mot både mig och mamma innan hon reste sig upp och gick igen. Den andra kvinnan kom fram och ställde sig där Kristina hade stått. Hon tittade lätt på sina papper som hon höll hårt i.

"Jag heter Hanna och är sjuksköterska, förresten. Jag har tittat på dina röntgenbilder och dina prover tillsammans med en läkare", sa hon lätt. "Vad vi ser så har du inga ben brutna, men du fick en ganska rejäl hjärnskakning under kraschen. Du svimmade i ambulansen och det märks att du är utmattad. Hur brukar dina sömnvanor se ut, Felix?"

Återigen fick jag inte prata, mamma tog över. Jag borde inte ens orka bry mig vid det här laget; hon gjorde alltid, alltid såhär.

"Han har lite sömnproblem, faktiskt. Det går mycket tankar i min lilla pojkes hjärna", sa hon.

"Vi skulle nog vilja låta honom få stanna här i alla fall under natten för observation", förklarade sjuksköterskan Hanna.

"Självklart", sa mamma och blinkade till. "Jag skulle behöva åka tillbaka till mitt jobb, men mitt nummer är det första nödnumret på Felix telefon, det är bara att ringa mig om något händer."

Mamma lämnade en kyss mot min panna innan hon reste sig upp och lämnade rummet. Jag suckade bara. I nästa sekund som jag vände ansiktet mot Hanna så stod hon böjd över mig. Förskräckt tittade jag på henne, jag kunde nästan känna hur mina ögon blev stora som golfbollar.

"Det där ser lite läskigt ut, din läpp alltså", sa hon undrande. "Det får vi tvätta rent."

Hon försvann för en sekund, jag hann knappt upptäcka att hon försvann. Snart stod hon böjd över mig och försökte tvätta bort blodet från min blodiga läpp. Hon log lätt mot mig när hon var klar. Länge såg hon på mig, som om hon undrade om jag hade någon fråga. När jag inte sa någonting så lämnade hon mig. Jag var ensam.

-

Hallå hallå alla fina människor!!

Gissa vem som har sommarlov?! Jo, det har lilla Johanna! Har ni sommarlov? När får ni sommarlov?

Jag måste bara få tacka er lite, i är så snälla och gulliga!! Jag var så rädd för att ingen skulle vilja läsa det här - men här är ni och är lika underbara som vanligt! Alltså åh, vad jag har saknat er alla.

Det känns så weird egentligen, jag har varit borta i drygt sju månader. Så mycket har hunnit hända då, men det har ju känts som att det har gått så snabbt?! Liksom, jag har gått ut mitt första år på gymnasiet - hur sjukt är inte det? Åh, jag skulle bara vilja säga till alla er som börjar gymnasiet till hösten - allt som har med gymnasiet att göra är förskräckligt läskigt, det vet jag verkligen. Man är så galet rädd för att man ska välja fel program, fel skola och allt sådant. Men, det verkar som att det faktiskt är lättare än man tror att få byta skola eller klass eller program. Och, om du är rädd för att du inte kommer få några kompisar - det är inget att vara rädd för. Allt kommer med tiden, vilket jag verkligen har upplevt. Även fast min klass kanske är lite uppdelad nu som det är, så är jag väldigt glad över min klass. Jag är så glad över programmet och skolan. Jag är lycklig.

Jag är verkligen genuint lycklig just nu, wow. Det är en konstig känsla. Det enda som gör mig liiite småsur för tillfället är att jag har upptäckt att jag kommer att behöva gå upp halv fyra för att hinna med bussarna till mitt sommarjobb :( Men oh well, jag kommer inte behöva jobba varje dag, så jag överlever nog. Alltså jag kommer ju vara värsta zombien när jag tänker efter, för jag blir så nervös och då kommer jag inte kunna sova... Ugh.

Egentligen så borde jag sluta skriva på det här och sluta waste your time (swenglish going strong). Men det finns ju så mycket jag vill berätta egentligen!!

Aja, vi får göra det någon annan gång. Hur mår ni förresten? Mår ni bra? Is life treating ya? Jag hoppas verkligen att ni mår bra, var ni än befinner er! Ni förtjänar lycka allihop, bara så ni vet!

Ni är bäst bäst bäst, och det vet ni! Massor med kramar till er alla! ❤