Med skakiga ben klev jag av bussen i Vasastan. Egentligen var det lite löjligt att jag var så nervös som jag faktiskt var. Jag skulle bara träffa en liten flicka, hur farligt kunde det vara? Även fast jag för varje steg jag tog försökte intala mig att allt var okej så mådde jag illa hela vägen från busshållplatsen till Oscars höghus. Vant slog jag in portkoden som jag äntligen hade lärt mig innan jag öppnade den tunga porten och gick in. Snabbt valde jag mellan att åka hiss och att ta trapporna; Trapporna vann. Med tunga steg släpade jag mig själv upp för trapporna till den tredje våningen. Jag ringde på ringklockan och lutade mig trött mot väggen bredvid mig. Dörren öppnades och på andra sidan syntes just den lilla flickan som jag var så rädd för att träffa.
"Vem är du?" sa hon med pipig röst och tittade förundrat på mig.
Jag skulle precis öppna munnen för att kunna presentera mig då Oscar slöt upp till hennes sida. Han satte handen på hennes högra axel och sjönk ner på huk.
"Tessa, jag har glass i frysen", viskade han i hennes öra. "Du får ta hur mycket du vill."
Flickan - vid namn Tessa, eller hennes namn var säkert Therese eller Theresa, då "Tessa" endast lät som ett smeknamn - vände sig hastigt om och såg med stora ögon på Oscar. Innan jag visste ordet av så var hon försvunnen. Oscar skrockade lågt innan han tog tag i min hand för att dra in mig i hallen. Han släppte min hand lätt och satte två av handens fingrar under min haka. Lika obekymrat som vanligt lämnade han en snabb kyss i min mungipa. Jag log mot honom innan jag drog mig ur hans grepp om min haka för att få av mig mina ytterkläder.
"Så, det där är alltså ditt kusinbarn", sa jag eftertänksamt.
"Japp, det är lilla Tessa", sa han leendes. "Åh jag älskar henne så, eller jag älskar barn över huvud taget. Någonting jag verkligen längtar efter är att själv får barn."
Ett snett leende lekte i mitt ansikte. Oscar slog glatt ihop händerna och såg lyckligt på mig.
"Hur gammal är hon?" frågade jag därefter.
"Sju", sa han. "Hon började ettan nu i augusti."
"Stackaren, hon har hela skolan framför sig", mumlade jag med ett lätt skratt.
Oscar skrattade och la sin arm om min nacke. Tillsammans började vi röra oss mot köket.
"Vid den där åldern längtar man efter allt i skolan", skrattade han.
Jag skakade bara på huvudet. Men visst hade han rätt, så var det ju. När man var liten var det största som någonsin kunde hända att få börja skolan. Man ville ha så mycket läxor man någonsin kunde få, helt ovetande om hur mycket man skulle längta tillbaka till förskolan i slutet av gymnasiet. När vi båda upptäckte att lilla Tessa hade satt sig i den vita soffan i delen av lägenheten som man kunde kalla för vardagsrum så svängde vi direkt dit. Hon satt lyckligt i ett av hörnen av soffan med en skål fylld av glass. Oscar tog tag i henne, lyfte upp henne innan han satte sig i soffan och satte henne i sitt knä. Mjukt satte jag mig bredvid honom i den bekväma soffan.
"Vem är han?" frågade Tessa Oscar och pekade mot mig med sin sked.
"Han heter Felix och är min pojkvän", förklarade Oscar obehindrat.
"Är du kär i honom?" frågade flickan sedan.
Oscar fick ur sig ett skratt, han tittade på mig innan han vände tillbaka blicken till Tessa.
"Väldigt mycket", log han.
"Men han är ju en pojke", viskade hon och fnissade till för sig själv.
"Vet du vad Tessan sessan?" yttrade Oscar och torkade bort lite glass från sjuåringens ena kind. "Ingen i hela världen kan bestämma vem du ska bli kär i. Det bara händer, och det är hur bra som helst. Det som är ännu bättre är att ingen egentligen borde få bli arg på dig för att du kanske är kär i en flicka när du själv är en flicka. Det finns inte någon regel som säger att det måste vara flickor och pojkar som bara blir kära i varandra, du får bli kär i vem du än vill. Kom ihåg det."
Tessa tittade med stora ögon på Oscar. Hennes ögon var lika blåa som hans. Det kanske var någonting som gick i släkten. Hennes mun formades till ett O.
"Får inte ens mamma och pappa bestämma det?" frågade hon efter ett tag.
"Inte ens mamma och pappa får bestämma det, Tess", log Oscar. "Den enda som får bestämma det är ditt eget hjärta, och det är ju inte ens en person."
Det sista Oscar sa fick det lilla flickan att börja skratta. Barnskratt var ändå ett av det ljuvligaste i hela världen. Det var som att barns skratt lät så mycket lyckligare än andras skratt. Det var verkligen som att all lycka i hela världen speglades i deras skratt. Jag kunde inte låta bli att le jag med.
"Det finns en pojke i min klass som är kär i mig", sa hon stolt när hennes skratt hade avtagit. "Borde han bli min pojkvän?"
"Om du är kär i honom så borde han bli din pojkvän", svarade Oscar. "Men om du inte vill att han ska bli din pojkvän måste du se till att säga det så att han inte blir ledsen."
"Hur gör man då?" frågade Tessa.
Konversationen fortsatte att sväva runt Tessa och hennes små kärleksproblem. Snart kom hon fram till att det var massor med pojkar i hennes klass som faktiskt var kära i henne. Vilka problem små barn hade ibland, verkliga i-landsproblem.
-
Hallihallå!
Suck, så blev det plötsligt måndag igen. Men, tack och lov så har jag bara fyra skoldagar att ta mig igenom denna vecka, för på fredag har jag studiedag!! Det känns verkligen skönt.
Dock har jag typ inga läxor - än så länge. Men det är stor chans att jag kommer att få en tyskaläxa till nästa måndag, min lärare har i alla fall påstått att vi kommer ha läxa varje vecka. Och juste, jag har en grupp-presentation i svenska om litteraturens epoker någon gång nästa vecka. Gud, så trevligt (notera sarkasmen).
Vad har ni i skolan just nu? Är det massor med läxor så att ni nästintill drunknar eller lever ni loppan?
Jag hade skrivit ett väldigt, väldigt långt meddelandet som jag tänkte låta detta meddelande få bestå av, men nu har jag tappat bort det - great :-)
Strunt samma, vi klarar väl oss utan det också.
På tal om ingenting. Jag tittade igenom massa gamla bilder igår. Då slog det mig hur mycket jag faktiskt har ändrats under åren. Inte bara som person, men också utseendemässigt. Jag slängde ihop den här för att verkligen få se 2012-jag och 2017-jag bredvid varandra:
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Det är ganska galet. Vad sysslade jag ens med 2012? Jag minns inte ens vad jag hade för intressen, haha... Året innan (dvs 2011) var året jag började rida, om jag inte minns fel. Så galen i hästar var jag i alla fall säkert. Det känns verkligen som en evighet sedan jag höll på med allt det.
Men alltså, titta bara på mitt 12-åriga jag!! Jag ser ju ut som en pinne?? Och sådana tights, herregud... Och mittbena har aldrig passat mig, om jag får säga det själv.
Hur gamla var ni för fem år sedan? Hur såg ni ut i jämförelse med hur ni ser ut idag? Är era intressen detsamma eller är ni en helt annan person? Skriv en kommentar och berätta, jag är galet nyfiken!
Hoppas ni får en bra måndag. Ta hand om er, låt inte skolan stressa ihjäl er. Kramar till er alla ❤️❤️
