The Car Crash » foscar

Kapitel tjugoåtta

LÄS MEDDELANDET I SLUTET, DET ÄR INTRESSANT! ;)

-

Jag satt i soffan i min och mammas lägenhet. Satt bara och tittade på TV:n, kände inte för att göra så mycket annat. Ett snöoväder hade dragit in över landet, vilket inte var någonting som jag gillade speciellt mycket. Visst var snön underbar i små drag, men detta var lite onödigt tyckte jag. Det kändes som att man kände Sveriges väder så väl nu att man visste att inom en vecka skulle allt ha smält bort igen. Egentligen fanns det ingenting som var intressant att se på TV:n, men det fanns inte mycket annat att göra.

Plötsligt knackade det på ytterdörren. Precis i den sekunden som jag tänkte ropa på mamma och be henne att öppna dörren så hörde jag att hon gjorde det. I hallen kunde jag höra min mors glada röst prata med någon. I ren nyfikenhet på vem det kunde vara så sprang jag bort från soffan och mot hallen. Eller, springa och springa, det kanske var mer lufsande. Tillsammans med mamma i hallen stod Oscar, täckt i ett lager av puderliknande snö. Han sken upp när han fick syn på mig.

"Jag skulle gärna vilja krama med dig, men du ser nästan ut som ett snömonster", fick jag ur mig med ett skratt.

Oscar såg ner på sin egen kropp och skrattade han med. Han satte handen i håret och när han tittade på sin blöta hand kunde man se i hans ansikte hur mycket han ångrade sig.

"Jag tänkte bara se om du hade lust att gå ut i snön med mig", sa han och lät ett leende leka på hans läppar. "Vi borde passa på innan den försvinner."

En grimas skapades i mitt ansikte. Helst av allt skulle jag bara sitta kvar inne och se på dåliga serier och filmer. Men när Oscar lade huvudet på sned och tittade på mig med stora ögon och plutande underläpp så kunde jag inte stå emot det. Jag satte fötterna i ett par kängor, satte på mig en tjock jacka samt mössa och vantar innan jag följde med honom ut. Han la sin hand som var beklädd av en tumvante i min. Han brukade alltid vilja fläta samman våra fingrar, så att han nu inte kunde göra det med en vante som denna kändes lite konstigt.

Så fort vi kom ut så slog en hård och kall vind mot oss, vilket fick mig att huttra till. Oscar stod länge och väl bara där han stod. Han hade slutit ögonen och lät bara den friska luften träffa honom. Jag fick lust att slänga en snöboll mot honom, men snabbt upptäckte jag att det var för kallt för att det skulle kunna vara kramsnö.

"Jag vill nästan säga att vinter är min favoritårstid", sa han tillslut med en lycklig suck. "Håller du inte med, Felix?"

Han vände blicken mot mig. Han såg nästan ut som ett barn som precis hade fått komma in till en godisaffär.

"Nja, jag gillar inte vintern så mycket", mumlade jag. "Det är så kallt och mörkt."

"Men, titta bara ut mot gården här. Allt är så vitt och orört", försökte Oscar. "Det är så fint."

"Jag vet någonting som är finare", flinade jag mot honom.

Oscar höjde på ögonbrynen. Tittade länge på mig, väntade på ett svar. Jag log mot honom ett bra tag innan jag gav honom svaret.

"Du", sa jag och pekade med vanten mot hans bröst.

"Det där var nästan för klyschigt även för mig, och jag älskar klyschor", skrattade Oscar. "Kom, vi går och bara andas in vintern."

Hans grepp om min hand hårdnade och han började glatt att gå. Så fort vi hade börjat röra på oss igen så försökte han babbla på med allting som var "så himla underbart" - Oscars egna ord - med vintern. Jag tyckte väldigt mycket om att bara lyssna på Oscar, hans röst var så fin och mjuk. Den var inte hård eller raspig, utan så mjuk och underbar att bara lyssna till. Det var så bra att han älskade att prata så mycket, det passade mig perfekt.

Plötsligt kände jag hur jag tappade balansen och bara föll ner i den orörda snön. När jag låg där i kylan såg jag Oscar ligga bredvid mig med ett busigt leende på läpparna. Då slog det mig att han såklart hade dragit ner oss båda till den blöta och kalla snön. Han började glatt att röra på armar och ben i hopp om att få till en snöängel. Men Oscar själv var egentligen som en snöängel, som min alldeles egna snöängel.

"Jag känner att jag är nöjd med snön för idag", sa jag sedan. "Kan vi inte gå in igen, vi kan se på en film."

"Det är ännu en perfekt sak med vintern!" utbrast Oscar då och ställde sig upp med ett ryck. "Ingen kan tycka att man är konstig för att man sitter inne hela dagarna och ser på dåliga julfilmer. Så det ska vi definitivt göra!"

-

GUESS WHAT DAY IT IS!
Måndag. Måndag, trettionde oktober.

Det är min födelsedag! Woho! Hur exciting? Jag är sjutton!!

Jag ska inte fira min födelsedag jättestort (vilket jag inte har gjort på flera år), så jag är nog lite överexalterad haha. Själva grejen jag är exalterad över är väl för att jag fyller år så sent på året, vilket gör att jag är yngre än alla mina kompisar och känner mig så weird när det låter som att jag är ett år yngre och inte några månader.
Jag babblar, let's forget about it.

När fyller ni år, förresten? Hur mycket fyller ni nästa gång ni fyller år?

Okej, det här meddelandet var nog kanske inte så viktigt som jag skrev i början, men men, hoppas att någon av er läser det, hehe. Någon kanske tyckte att det var kul att läsa någonting från mig.

Åh, på tal om ingenting. Eller okej, på tal om min födelsedag. Jag och min familj tog en fika nu i helgen för att småfira mig. Och vi åt den godaste tårtan någonsin. Det var en vit prinsesstårta som hette Snövit. Så, om ni ska äta tårta någonting i framtiden - köp den!!

Jag hoppas att ni får en fin måndag. Ta hand om er och varandra. Ni är bäst, okej?
Jag ska försöka få en fin födelsedag ;)

Kramar till er alla!! ❤❤