The Car Crash » foscar

Kapitel sju

Återigen skulle jag till Oscar. Jag hade blivit tillsagd att låta honom få komma ut. Det skulle vara hans första gång ute sedan olyckan. Jag gick nästan på tårna när jag klev in i hans rum. Han låg och läste en bok precis när jag kom in. På bordet bredvid sängen stod ett vattenglas och en bukett med blommor. Han la ner boken i knät och såg upp mot mig med sin blå blick.

"Det är du igen!" sa han och log. "Vad var det du hette? Fredrik?"

"Felix", sa jag snabbt. "Jag har blivit tillsagd att ta ut dig på en promenad."

Ett frustande skratt lämnade Oscars läppar. Han la upp boken på nattduksbordet och la sina armar i kors. Lätt la han huvudet på sned och höjde på ögonbrynen.

"Du tänker inte tvinga mig att gå, va?" frågade han. "Jag har fortfarande ett brutet ben, om du inte har glömt det."

"Självklart inte", sa jag med artig röst. "Vänta här så hämtar jag en rullstol."

Snabbt försvann jag ur rummet. Jag kunde höra hur Oscar ropade "Jag har nog inget val!" efter mig, vilket fick mig att småle. Han var väldigt positiv hela tiden, jag gillade det. Med lite gladare och snabba steg gick jag fram till början av avdelning för att få fram en rullstol. Så fort jag hade fått tag på en så nästintill sprang jag tillbaka till Oscars rum. Han satt i samma ställning som när jag hade lämnat honom någon minut tidigare. Försiktigt ställde jag ifrån mig rullstolen precis framför sängen innan jag varsamt hjälpte honom ner i rullstolen. Han var klädd i enkla kläder - jeans och t-shirt - och inte kläder från sjukhuset. Jag förstod att han ville ha på sig sina egna kläder, sjukhuskläder var inte det bekvämaste.

"Är det kallt ute?" frågade han. "Jag har en jacka som hänger i garderoben där borta."

"Du klarar dig nog bra utan, det är ju fortfarande sensommar", sa jag lätt.

Värmen hade tack och lov valt att stanna längre. Det var slutet av augusti och man kunde fortfarande gå runt utan jacka och i shorts om man så gärna ville. Oscar vände huvudet mot mig och gav mig ett bländade leende. Jag gav tillbaka ett snett leende.

Jag gick igenom hela långa korridoren körandes med Oscar framför mig. Vi åkte ner för alla våningarna i hissen och tog oss ut genom entrédörren. En hög suck lämnade Oscar och jag kunde se hur han slöt sina blå ögon.

"Jag har inte fått andas frisk luft på så länge", mumlade han och drog flera djupa andetag. "Det känns så härligt."

Oscars positivet smittade så lätt av sig. Jag blev glad medan jag fortsatte att rulla honom framför mig. Tillslut stannade jag vid en liten parkbänk som fanns på sjukhusets ena sida. Utan ansträngning satte jag mig på bänken, precis bredvid där jag hade parkerat Oscars rullstol. Vi satt tysta väldigt länge, lystrade bara till fåglarnas kvitter. Men plötsligt yttrade sig Oscar.

"Jag är ändå lite småsur på han som faktiskt körde på mig", sa han. "Precis när han kom så skulle jag gå till bussen för att åka till min nya lägenhet."

Jag vände bort blicken från honom, svalde hårt. Mina andetag blev hackigare och hackigare. Allt jag ville var att han skulle byta samtalsämne så att jag kunde lugna ner mig lite.

"Men jag borde inte ge honom all skuld, jag kanske skulle ha varit lite mer uppmärksam", yttrade han sedan. "Han kanske hade en hemsk dag, kanske var sen till någonting viktigt - vad vet jag?"

"Skulle du flytta in i lägenheten med någon speciell? En flickvän kanske?" frågade jag istället för att försöka byta samtalsämne.

Min fråga fick Oscar att skratta högt. Då flög min blick mot honom, förvirrat stirrade jag på honom. Han bet sig lätt i underläppen för att inte börja gapskratta igen. En busig blick tindrade i hans blå ögon.

"En flickvän? Nej, för allt i världen!" skrattade han. "Jag är så gay som man möjligtvis kan vara."

"Jaha oj, förlåt mig", fick jag då ur mig.

Av någon anledning började mitt hjärta slå lite hårdare. En sexuell läggning var egentligen ingenting jag någonsin hade tänkt på. Allt handlade bara om att bli förälskad i någon, vem skulle bry sig i vem det var?

Oscar fortsatte glatt att prata på om sitt liv istället. Han skrattade med jämna mellanrum, vilket gjorde mig glad. Hans liv var inte så förstört på grund av mitt misstag som jag från en början hade trott. Allt skulle bli bra. Allt skulle bli bra. Allt skulle bli bra. Om och om intalade jag mig själv det. Allt skulle bli hur bra som helst.

"Du är väldigt lätt att prata med, Felix", sa Oscar plötsligt. "Du är en väldigt bra lyssnare."

"Tack tror jag", svarade jag och kände hur massor med blod flög mot mina kinder som fick mig att rodna. "Jag är inte så mycket för att prata, egentligen. Jag gillar att lyssna."

"Jag är helt tvärtemot", skrattade Oscar. "Det skulle ju egentligen göra oss till ett dream team. En som bara babblar och en som bara lyssnar."

Han fick det att rycka i min ena mungipa. Han log brett. Solen reflekterades mot hans vita tänder, vilket nästintill bländade mig. Han drog lätt båda händerna genom sitt blonda hår, som även det reflekterades av solen. Allt solljus fick honom nästan att se ut som en ängel. Han var verkligen vacker. Var det någonting som jag ens fick tänka om mina patienter?

-

Hello it's me!!

Och jag är väldigt trött. Jag jobbade från 14 - 21 igår, vilket var väldigt mycket roligare än att jobba 6 - 14 om jag ska vara ärlig. Den sista timmen var det så lugnt på terminalen - så, så, så skönt!

Idag ska jag åka och träffa några släktingar, det kommer väl bli ganska ok. Helst av allt skulle jag ju vilja ligga i min säng och skriva hela dagen, för jag har faktiskt några kapitel till en kommande story i huvudet atm!

Vad ska ni hitta på idag? Ser ni framemot någonting som händer snart? Hur mår ni?
Prata med mig, det är så kul och jag kan lova att jag inte bits!

Förresten, får jag klaga lite? Tack.
Det känns verkligen alltid som att jag är ett andrahandsval. Egentligen borde jag inte bry mig för mycket om det då jag gärna är för mig själv, men det känns ändå jobbigt. Häromdagen hade jag och en kompis bestämt att vi skulle se på en film, sedan fick jag ett meddelande från henne där hon frågade om vi kunde göra det en annan dag, och självklart svarade jag okej. Några timmar senare ser jag henne på några av våra gemensamma kompisars Snapchat, vilket minst sagt känns lite surt. Jag hade inte fått någon fråga om att vara med dem eller liknande, utan jag hade bara blivit bortvald. Även fast jag kanske inte borde bry mig (då jag inte är så nära vän med en av de där gemensamma kompisarna som jag var för något år sedan) så gör det lite ont.
Och samtidigt är jag för feg för att försöka konfrontera dem, då jag hatar bråk - om jag kan undvika dem så gör jag det mer än gärna.

Okej, nog med tråkiga grejer. Nu blev jag ju på dåligt humör tack vare det där. Ugh. Om någon vänlig själ vill muntra upp lilla mig så uppskattas det!

Ha en fin dag, ta hand om varandra, bli inte ett andrahandsval!
Rösta och kommentera så gör ni mig glad! :)
Massor med kramar ❤️❤️