The Car Crash » foscar

Kapitel elva

Det var dagen med stort D. Jag skulle träffa Oscar. Jag stod framför spegeln i hallen och försökte knyta en slips, vilket inte var det lättaste. Tillslut orkade jag inte göra om det fler gånger, det fick duga så som det såg ut. Även fast jag stod där i slips och skjorta försökte jag intala mig själv att jag inte var alldeles för uppklädd. En suck lämnade mina läppar. Istället för att tänka mer på vad jag hade på mig så gick jag till hallen för att ta på mig en lätt jacka och skor.

"Vart ska du, gubben?" hörde jag min mammas röst säga.

Jag tittade upp mot henne och såg en rynka mellan hennes ögonbryn.

"Ut lite", sa jag snabbt. "Jag ska bara träffa någon."

"Vem är denna 'någon'?" frågade hon med ett nyfiket flin.

"Ingen du känner", sa jag och öppnade upp ytterdörren. "Jag kommer bli sen mamma, hejdå!"

Jag sprang ut från vår lägenhet och ner för alla trappor. Det jag hatade mest med att vi bodde på den högsta våningen var att det var så ohyggligt många trappsteg för att kunna ta sig ner till bottenvåningen. Även fast jag hade kommit ner till bottenvåningen, efter många om och men, så slutade jag inte springa. Jag sprang till busshållplatsen som var X antal meter från vårt hus. Precis när jag stannade för att hämta andan kom den röda bussen in på hållplatsen. Jag gick på bussen, åkte några hållplatser innan jag klev av i Vasastan - där Oscar bodde. Förvånat såg jag mig omkring bland skyltar, försökte hitta rätt. Tillslut tyckte jag att det såg rätt ut. Paniken träffade mig när jag tryckte på porttelefonen. Oscars röst hördes på andra sidan.

"Öh, hej. Det är Felix", sa jag nervöst.

"Åh Felix, hej! Jag öppnar åt dig", sa han glatt på andra sidan.

Ett klick hördes och porten gick att öppna. Jag gick upp för några trappor och kände hur nervositeten blev värre och värre för varje steg jag tog. Tillslut stod jag utanför ytterdörren, knackade lätt på den. Dörren öppnades och Oscar stod på andra sidan. Ett brett leende spreds i hans ansikte när han fick syn på mig. Lätt granskade jag honom - han var mycket inte alls lika uppklädd som jag var. Han stödde på ena foten, försökte hålla det gipsade benet uppe i luften.

"Hej", sa han med sitt breda leende kvar på läpparna. "Kom in."

Jag gjorde som han sa, gick in i lägenheten och tog av mig mina ytterkläder. Oscar stod och lutade sig mot en av väggarna i hallen.

"Skulle jag kunna få stödja mig mot dig på väg tillbaka till köket?" frågade han. "Jag upptäckte vilken dum idé det var att gå utan kryckor."

Han skrattade lite svagt, tittade på mig under lugg. Direkt nickade jag. Jag gick fram till honom, la armen om hans rygg, han la sin arm om mina axlar. Jag kunde få in hans doft i min näsa, han doftade underbart. Ett litet leende lekte på mina läppar, men jag knep snabbt ihop dem. Oscar haltade mot köket och jag gick långsamt så att han hann med.

"Hur länge ska du ha kvar gipset?" frågade jag när han satte sig på en av stolarna vid köksön.

"Det är bara någon vecka kvar nu, tack och lov", suckade han. "Det känns verkligen som att jag inte kan göra någonting med det, så jag längtar verkligen tills det är av."

"Förlåt", fick jag ur mig och vände bort blicken från honom.

Han drog försiktigt efter andan. Jag vände runt och satte mig på stolen mittemot honom. Jag satte händerna över kinderna och hade armbågarna i bordet. Oscar såg på mig med en ledsen blick.

"Sluta ursäkta dig för det hela tiden", sa han lite argt. "Det är inte ditt fel. Jag är inte arg på dig, så sluta tro det."

"Jag kan inte bara sluta lägga skulden på mig själv hela tiden", mumlade jag då.