The Car Crash » foscar

Kapitel tjugotvå

Jag hade försökt med allting för att försöka få vara den som hjälpte Oscar under hans återbesök, men icke. Det fanns tydligen någon dum regel om att man inte fick ta hand om de patienter som man hade någon form av relation med. I mina ögon var det lite dumt. Det var ju inte som att han var döende och att jag skulle göra något galet beslut som skulle försämra hans tillstånd på något sätt alls.

Även fast jag säkerligen inte borde så hade jag sett till att få reda på vilken avdelning han skulle befinna sig på. Egentligen så var det tid för min lunchrast, men jag tog den tiden till att hitta Oscar. Försiktigt smög jag in i salen där jag var nästintill 100 % säker på att han skulle befinna sig i. När jag kom in satt han i en skräddarställning mitt på den sterila sängen. Han satt med sin telefon i handen och såg allmänt uttråkad ut. En harkling lämnade min strupe, vilket gav mig hans uppmärksamhet. Direkt flög hans ansikte upp, han sken upp när han fick syn på mig.

"Där är ju du", sa han glatt.

"Här är ju jag", svarade jag och gick fram till honom.

Våra läppar träffades snabbt i en kyss när vi var i rätt avstånd. Oscar slängde till med huvudet för att få ur sitt hår ur ansiktet. Han sög in sina läppar och tittade på mig med ett fjantigt leende.

"Har du fått något resultat?" frågade jag.

"Nepp, någon läkare var här, men tydligen behövde min kära sjukgymnast vara här också", svarade han.

Jag kunde se hur han himlade med ögonen när han nämnde den där sjukgymnasten, vilket fick mig att skratta lågt. Plötsligt kände jag hans varma fingrar träffa min hand, vilket nästintill gav mig en stöt genom hela kroppen. Min egen hand var iskall. Jag lät min blick möta hans, möta de oemotståndliga, blå ögonen. Det fjantiga leende fanns kvar på hans fylliga läpparna.

"Du passar i de där kläderna", sa han enkelt.

Lätt tittade jag ner på min egen kropp, tittade på mina arbetskläder. Ett lätt skratt lämnade mina läppar, hur kunde man "passa" i någonting som detta? Oscar tittade bara på mig med sitt fjantiga leende, lekte obekymrat med mina fingrar mot sina egna.

En av de sakerna som jag älskade så obeskrivligt mycket med Oscar var att han hela tiden verkade vara så obekymrad. Det var som att ingenting i världen kunde förstöra hans dag, inte ens en bilkrasch. Han levde verkligen i sin egna lilla bubbla, en bubbla som inte ett endaste litet problem kunde spränga. Jag önskar att jag kunde leva så bekymmerslöst.

"Åh, på tal om ingenting alls. Min kusins dotter Tessa kommer hit till Stockholm i helgen", sa Oscar plötsligt. "Jag har lovat att ta hand om henne medan min kusins familj är bortresta. Skulle du vilja hjälpa mig?"

"Visst, jag ser inte varför inte", sa jag lätt och ryckte på axlarna.

Jag kanske inte var den personen som älskade barn mer än allt i världen, som vissa gjorde, men jag tyckte inte att de var de värsta i världen heller. Alla hade ju varit barn en gång i tiden, och det låter ju lite ologiskt att hata någonting som man själv en gång har varit.

Oscar log mot mig. Jag kunde se hur hans entusiasm ökade bara av att se honom i ögonen. Mitt i vår lilla pratstund så kom en läkare och - troligtvis - Oscars älskade sjukgymnast in i rummet. Direkt blev jag lite osäker på om jag skulle stanna kvar i rummet, så istället kysste jag Oscars mjuka kind lätt innan jag försvann ut ur rummet. Så fort jag lämnat kunde jag höra hur det pratades på insidan av salen. Mitt val att gå därifrån kanske var ett bra val.

Jag tittade upp ovanför mig för att se om någon klocka fanns i närheten, vilket det fanns. Två minuter över tolv. Min lunchrast höll på till halv ett, vilket då skulle göra att jag hann äta någonting. Medan jag började gå ifrån avdelningen jag befann mig på och ner till omklädningsrummet - där jag hade lämnat min lunch på morgonen - flög Oscar runt i mina tankar, som vanligt. Det var ganska skönt att ha honom i tankarna mest hela tiden, hans positiva energi kunde verkligen förgylla ens dag. Visst brukar vissa människor prata om att den betydande människan i deras liv var som ett lyckopiller, bara för att de var så lyckliga tillsammans, men för mig var det verkligen så. Även fast jag inte hade Oscar hos mig hela tiden var det som att han gjordes om till ett litet piller som levde inom mig dag in och dag ut. Hur konstigt det än lät så fanns Oscar alltid hos mig, även fast det kanske inte var fysiskt alla gånger. När jag bara tänkte på det så log jag lite för mig själv där jag gick, nergåendes för alla trappor.

-

Hallihallå!
Hur mår ni idag?

Jag mår ganska bra. Känner mig lite småstressad över skolan, även fast jag inte har mycket att vara stressad över.
Hur har ni det i skolan?

Har inte så mycket att berätta idag, tyvärr. Så, om ni har något att säga, skriv en eller två kommentarer så gör ni mig glad.

Jag måste fortsätta göra läxor så att jag kommer någon vart i skolan, hehe.

Hoppas ni har en bra dag!
Rösta och kommentera så gör ni denna lilla tjej lycklig.
Kramar till er alla ❤️❤️