The Car Crash » foscar

Kapitel sexton

Skickat från: Oscar

Tid: 12:32

"Hej, vill du åka ut i skärgården med mig? :)"

Skickat från: Mig

Tid: 12:33

"Oscar, det är oktober. Vad skulle vi göra i skärgården i oktober?"

Skickat från: Oscar

Tid: 12:33

"Påstå inte att det är kallt ute, för det är det inte!"

"Vi kan ha picknick, bara sitta på någon klippa! Kom igen, det kan bli kul!"

Skickat från: Mig

Tid: 12:33

"Jag vet inte om det är en sådan bra idé... Jag har inte kört sedan olyckan"

Skickat från: Oscar

Tid: 12:34

"Snälla Felix, jag tror på dig"

Skickat från: Mig

Tid: 12:34

"Okej, okej, jag kommer om kanske tio minuter"

När jag väl satte mig i bilen drog jag efter ett långt andetag. Visst hade jag åkt bil sedan olyckan, men jag hade inte suttit i förarsätet - det var det som skrämde mig lite. Jag bet mig hårt i underläppen, stängde av radion och lät allt mitt fokus vara på mitt körande. Den vanliga tiden på tio minuter mellan Kungsholmen och Vasastan, alltså mellan mig och Oscar, tog nästan tio minuter extra för att jag var så rädd för att en olycka skulle ske när jag satt bakom ratten. Efter då ungefär tjugo minuter så stod jag vid Oscars ytterdörr. Han öppnade dörren nästan innan jag hann trycka på ringklockan. När han fick syn på mig så kramade han hårt om mig.

"Se! Det gick ju hur bra som helst för dig att komma hit", sa han med glad röst.

"Jag ska ta mig till skärgården också", mumlade jag lågt.

"På tal om det, det kan ju vara så svårt att komma ut till någon ö", yttrade Oscar sedan och släppte mig. "Så jag tänkte att vi kunde åka till Vaxholm, det är ju så mysigt där."

Jag nickade bara, det kändes som att jag inte skulle kunna få honom att ändra sig nu. Han slog glatt ihop händerna innan han gick in i hallen igen för att dra på sig jacka och skor. När han kom ut från lägenheten satte han sin arm i armkrok med min. Han log brett. Han var verkligen glad nästan hela tiden, det var bra, det var verkligen någonting jag kunde behöva i mitt liv.

Vi satte oss i bilen som jag hade parkerat precis utanför höghuset. Jag la handen på växelspaken och suckade. Precis när jag hade bytt till den första växeln kände jag hur Oscars hand flätades samman med min. Lätt såg jag på honom, han såg ömt på mig. Hans lilla leende fick mig att le, fick mig att känna mig lite bättre igen.

Under resan hade Oscar förslagit att vi skulle leka en lek. Efter ett tags tänkande så hade vi kommit fram till att vi skulle köra "20 frågor", den leken då man skulle tänka på en person och den andra skulle, med endast tjugo "ja" och "nej" frågor, gissa vem det var man tänkte på. Vi hade kört flera omgångar, och för tillfället var det jag som tänkte på någon. Oscar var på sin tolfte fråga.

"Är personen svensk?" frågade han.

"Nepp", sa jag och körde rakt fram i rondellen framför oss.

"Håller personen på med musik på något sätt?" frågade han sedan.

"Ja", sa jag lätt.

Han tystnade, det var som att han försökte lista ut vem det kunde vara. Tillslut hörde jag hur han drog efter ett andetag och öppnade munnen igen.

"Vill du bli min pojkvän?" frågade han.

"Ja", sa jag utan att egentligen reflektera över frågan. "Eller vänta, va?"

Jag körde in mot en vägkant och stannade bilen snabbt. Direkt vände jag blicken mot Oscar, som satt och flinade lätt mot mig.

"V-vad sa du?" frågade jag förvånat. "V-vad menar du?"

"Jo, nu är det såhär att jag har gått och kärat ner mig i personen som körde på mig för några månader sedan", förklarade han finurligt. "Och denna person råkar sitta bredvid mig, så jag frågade honom om han ville bli min pojkvän. Vad säger du, Felix?"

Länge och väl satt jag bara och stirrade på honom med öppen mun. En del av mig fick för mig att jag bara drömde, att allting som hade hänt de senaste månaderna bara var en lång dröm som jag inte vaknade upp ur. Försiktigt nöp jag mig själv i armen, ingenting - för utom att jag fick ont i armen - hände. Det var på riktigt. Ett leende spreds över mina läppar och jag nickade.

"Ja, ja, ja! Åh, ja, Oscar!" utbrast jag och böjde mig fram för att omfamna honom. "Jag älskar dig."

Mitt i omfamningen så stelnade jag till. Det var inte meningen att jag skulle säga det där högt. De tre orden hade jag gått runt och tänkt på dag ut och dag in, men inte sagt de högt, inte förrän nu. Oscar drog sig ur min famn, log lätt innan han snabbt kysste mina läppar. Jag kände mig helt vimmelkantig. Andetag efter andetag drog jag för att inte svimma. Andas in och andas ut.

"Och jag dig", svarade han med sitt breda, blänkande leende.

-

Halli hallå!
Hur är läget med er?

Med mig är det bra, har varit på lite dåligt humör under de senaste dagarna av någon anledning, men för tillfället är jag på ganska bra humör!
Jag har typ tittat på serier hela dagen, vilket jag kommer att fortsätta med resten av dagen, hehe.

På tal om serier, vad tycker ni om för serier? Vilken är er favoritserie?

Vet ni man inte borde göra samtidigt? Titta på en rolig serie samtidigt som man har på sig en ansiktsmask. Jag gör detta nu, min mask håller på att stelna och den går typ sönder så fort jag försöker le... I-landsproblem.

Förresten! Jag funderar på att lägga upp en ny story inom de närmaste dagarna... Vad säger ni om det?
Det jag kan ge er som ledtråd tillsvidare är att det är en story baserad på låtar som inte har lyssnat på på kanske ett år, haha. Hur mycket det gav er vet jag inte, men stay tuned!

Nu ska jag nog ta och uppdatera Instagram. Spring in på @/j0hannalindgren (O:et är en nolla om någon undrar!) om ni är intresserade eller nyfikna (:

Hoppas ni har en fortsatt bra dag! Rösta och kommentera så gör ni lilla mig glad.
Kramar till er alla! ❤️❤️