The Car Crash » foscar

Kapitel nio

Jag var tillbaka på jobbet igen, på väg till Oscar. Hela jag var nervös. Tänk om han hade fått höra "nyheten". Med försiktiga steg klev jag in i hans rum. Precis när jag klev in så såg jag hur hans ögon fladdrade till. Han hade sovit, jag hade väckt honom. Han tittade sömndrucket på mig och log lätt. Jag gick fram till hans säng.

"Hejsan", sa han och sträckte på sig. "Ska du ta några prover, eller?"

"Nej, alltså, det är en sak jag borde berätta för dig", fick jag nervöst ur mig.

Jag blickade bort från honom och ner i marken. All nervositet fick mig att sluta förstå vad jag skulle göra med händerna, tillslut suckade jag och lät dem bara hänga i sidorna. När jag tittade upp mot Oscar igen såg han frågande på mig. Jag öppnade munnen flera gånger utan att kunna få ur mig någonting alls.

"Han som körde på dig", började jag. "Det-det var jag."

Oscars blick fastnade på mig. Han stirrade på mig länge. Jag såg med en rädd blick på honom. Han sa ingenting. Han skakade bara på huvudet.

"D-det var inte meningen, jag var så stressad", orden rann bara ur mig. "Om jag hade varit mer lugn och uppmärksam hade jag sett att jag körde för snabbt, jag hade sett dig. Förlåt mig, allting är mitt fel. Jag gör vad som helst för att kunna gottgöra dig."

Precis när jag hade fått ur mig allting så kom någon in i rummet. Det var Oscars föräldrar. Oscars blick vändes mot dem. Hans hand höjdes från under täcket, med ena fingret pekade han mot mig.

"Det är han", sa han bara.

Hans föräldrars blickar träffade mina. Direkt kände jag hur det var ilskna båda två. Jag höll andan. En del av mig fick för mig att de skulle döda mig, varför visste jag inte. Min hjärna tänkte alltid ut det värsta tänkbara scenariot varje gång någonting skulle hända.

"Det var alltså du som körde på vår son", sa Oscars pappa.

"Jag ber verkligen om ursäkt", viskade jag med gråten i halsen. "Jag ångrar varje sekund av den dagen."

Han närmade sig mig. Jag kunde höra hur Oscars mamma sa någonting som lät som "var inte för hård nu". Oscars pappa var väldigt lång, mycket längre än vad jag var. Jag fick titta upp mot honom. Med ens började jag skaka, tårar glida ner för mina kinder.

"Snälla slå mig inte", fick jag hulkande ur mig med låg röst.

"Slå dig? Vad tror du om mig, pojk?" frågade Oscars far med ett bullrigt skratt. "Visst är jag galet förbannad över att min son blev överkörd, men främst är jag faktiskt arg på honom - han lär sig aldrig att se sig för!"

Både hans och min blick försvann mot Oscar, som bara himlade med ögonen. Ännu ett bullrigt skratt lämnade Oscars pappas läppar.

"'En vacker dag kommer du bli dödad!' Det har jag alltid sagt till honom, men han lyssnar ju inte!" sa han med lite hårdare röst. "Även fast jag alltid vill min sons bästa och borde känna att jag kunde döda varenda en som skadar honom så vill jag att han ska få se att han inte kan flyga runt i världen på rosa moln. Han är så optimistisk och naiv hela tiden, den där pojken."

"Jag är precis här, pappa!" utbrast Oscar och korsade sina armar.

"Du vet att han bara menar väl", försökte hans mamma och satte sig på stolen bredvid honom.

Oscar suckade och drog händerna över ansiktet. Jag bet mig försiktigt i underläppen. Hela stämningen i rummet kändes stel, och jag tyckte inte om det alls.

"Jag har anmält mig själv till polisen, och ni skulle få ett samtal från dem", fick jag ur mig efter en lång, hemsk tystnad. "Snälla se bara till att jag inte hamnar i fängelset?"