The Car Crash » foscar

Kapitel tjugosex

Precis som så många gånger som förut så befann jag mig i Oscars säng. Jag tyckte mycket mer om att befinna mig i hans lägenhet än att befinna mig i min och mammas lägenhet. Här behövde jag inte behöva känna att någon allting skulle komma in och förstöra någonting. Här fanns bara jag och Oscar.

Klockan var mycket, och jag hade problem att sova. Varför visste jag inte. Oscar hade sovit länge - lyckliga människa. Hans armar var omslingrade runt min kropp och hans ben var invirade med mina. Försiktigt slöt jag ögonen och försökte bara att slappna av. Precis när jag somnade var det som att en film speglades på insidan av mina ögonlock. En dröm, en hemsk dröm, en mardröm.

Jag satt i bilen på väg mot jobbet, precis som vanligt. Typiskt nog så var jag sen, och det var inte lite. Dum som jag var så bestämde jag mig för att ta den genvägen som jag aldrig kommit igenom. Det var genvägen jag hade tagit den dagen, dagen då olyckan hade skett. Precis när jag svängde in i området i egentligen för hög hastighet så hörde jag ett poff, och vips satt någon i passagerarsätet bredvid mig. Även fast jag borde fokusera på vägen så vände jag blicken till höger och fick då syn på Oscar.

"Oscar?!" utbrast jag förvirrat. "Vad gör du här? Hur kom du hit?"

"Det är faktiskt en av fördelarna med att vara död", sa han lättsinnat med ett av sina perfekta leenden. "Jag kan komma vart jag vill när jag vill."

"D-död?" frågade jag förskräckt.

"Ja, minns du inte? Du har väl inte glömt bort min död, Felix?" svarade han. "Du körde ju på mig, precis här faktiskt. Tre år sedan, jag vaknade aldrig upp ur koman."

Länge såg jag bara på honom. Jag hade stannat bilen. Oscar hade inte alls dött i olyckan, han hade vaknat upp ur koman. Var allting bara ett dumt spratt? Plötsligt kände jag hans mjuka hand dras över mitt ansikte, ett medlidande leende fanns på hans läppar. Det var inte förrän jag kände hur han drog fingrarna under mina ögon som jag upptäckte att jag faktiskt grät.

"Jag har inte kommit ner till dig tidigare för jag trodde att du klarade dig bra utan mig", yttrade han tillslut. "Men nu är jag här för att ta dig med mig. Kör bara slut på det hela så ses vi snart, min älskling."

Ett poff hördes och återigen var han borta. Jag snörvlade till och började köra i full fart igen. Snart skulle jag få se honom igen. Ett farthinder fanns en bit framåt, om jag bara kom i tillräckligt snabb fart mot det så kanske någon olycka kunde ske. Bilen flög över farthindret och jag satte bara händerna för ansiktet. Tillslut blev allting svart framför ögonen.

Det var då jag vaknade igen. Jag ville skrika, men ingenting fick jag ur mig. Ett trött mumlade hörde jag bredvid mig. Direkt vände jag mig om och fick tack och lov se Oscar. Snabbare än blixten tog jag tag i hans ansikte och kysste hans mjuka läppar.

"Är allt okej?" frågade han förvirrat med sömndrucken röst.

"J-jag drömde att du dog", viskade jag och kände hur tårar blötte ner hela mitt ansikte.

Även fast det var mörkt i hela rummet så såg jag hur Oscar tittade med en ledsen blick mot mig. Hans varma fingrar drogs över min kind. Tillslut lade han armarna om min kropp, vilket fick mig att lägga mig ner igen.

"Men jag är inte död, du behöver inte oroa dig, hjärtat", sa han enkelt. "Det var bara en dum mardröm."

"Det var precis där olyckan hände, du sa att du skulle ta med mig till dig", fick jag ur mig. "S-Sedan tror jag att jag körde ihjäl mig."

"Men åh Felix", svarade Oscar.

Han kysste min panna innan han satte sin mot min. Hans blå ögon lyste till och med i mörkret. Jag kunde verkligen känna hur han stirrade mig rätt in i ögonen, nästintill in i själen. Han fuktade sina läppar innan han började prata igen.

"Det var bara en dum dröm. Jag lever, du lever. Vi mår bra, ingenting kan skada oss när vi är tillsammans", sa han med bestämd röst. "Okej, Flipp?"

Hans konstiga smeknamn fick mig att skratta. Jag älskade att han fick mig att skratta. Så fort skrattet lämnade mina läppar så log Oscar brett. Han la sig tillrätta i min famn och la bara mina armar om sin egen kropp. Hans mjuka hår kittlade mig på halsen när jag satte hakan mot hans hjässa. Försiktigt slöt jag mina ögon. Tänkte bara på hur tacksam jag var över att Oscar hade kommit in i mitt liv. Jag behövde verkligen någon som honom.

"Godnatt", viskade han sedan.

"Godnatt", svarade jag. "Jag älskar dig."

Precis när de orden lämnade mina läppar så hörde jag hur Oscars andetag hade blivit mer jämna och lugna. Han hade redan somnat. Åh vad jag önskar att jag hade så lätt för att somna.

-

Måndag. Ett matteprov, en retorikpresentation och ett utkast till textkommunikationen. Det är det jag har att se fram emot idag. Har ni något viktigt i skolan idag?

Jag har gått och blivit sjuk, btw. Vet inte om jag har hunnit berätta det. Var hemma från skolan i fredags, men denna dag kan jag inte slippa undan. Det är för mycket som måste göras idag i skolan. Vi får hoppas att jag klarar mig igenom hela dagen - 08:30 - 16:30. Suck.

Men inga sura miner här! Jag är halvt ledig på torsdag, då hela skolan har utvecklingssamtal. Jag har mitt 09:45, så har hela dagen ledig sedan! Det känns så skönt. Brukar ni också vara lediga under utvecklingssamtalsdagar?

På tal om att vara ledig; höstlovet närmar sig ju! När har ni höstlov? Jag har vecka 44. Och på måndagen den veckan fyller jag år!! Ni som är av mina äldre läsare, de som varit med länge, borde kunna lista ut hur mycket jag fyller då ;) Så, give it a guess!
Det slog mig precis att jag pratar så mycket att skolan att jag har sagt vilken klass jag går i flera gånger, vilket gör att ni borde hur lätt som helst kunna gissa hur gammal jag är hehe. Aja!

Just nu, precis i skrivande stund, så känner jag mig faktiskt inte så stressad över skolan. Jag känner att jag har allt under kontroll. Jag vet vad som händer inom en snar framtid och jag tycker att jag kan det (det som jag kommer ha prov på i framtiden - ex mitt tyskaprov på onsdag, yikes). Det känns så skönt.
Men det är stor chans att efter min sista lektion (tyska) - eller säkert under lektionen till och med - kommer jag bli på sämre humör och stressen kommer att välla över mig. Det blir alltid så på mina långa dagar (dvs måndag och onsdag), så jag borde väl vänja mig, heh.

Strunt samma, strunt i mina rants! Vi rycker upp oss själva och klarar av den här dagen tillsammans. Ta hand om varandra och er själva. Försök hålla er friska och borta från alla förkylningsvirus som härjar nu när hösten kommer dundrande.

Kramar till er alla!! ❤️❤️