The Car Crash » foscar

Kapitel fjorton

Även fast jag inte borde gå runt med telefonen i fickan under jobbet så gjorde jag det. Enda sedan vår dejt så hade jag och Oscar smsat varandra dag in och dag ut. Jag gillade känslan av att längta efter att få svar på det man senast skrev. Snabbt såg jag mig omkring så att ingen skulle se vad jag höll på med.

Skickat från: Mig

Tid: 13:23

"Vänta, nu är jag förvirrad"

"Vad sa du att du gjorde?"

Skickat från: Oscar

Tid: 13:24

"Jag skulle ju till mitt favoritcafé i hela världen för att se om jag kunde få ett jobb där, och på väg ut från lägenheten slår jag i foten i tröskeln. Det var min skakade fot och JA! Det gör mycket mer ont än vad det låter :("

Skickat från: Mig

Tid: 13:24

"Jaha, var det bara det"

"Jag trodde att det var någonting värre, det lät ju så i början haha"

Skickat från: Oscar

Tid: 13:25

"Vadå 'var det bara det'??? Det gjorde jätteont ju :("

"Jag hade tänkt att jag skulle bjuda dig på någonting på mitt älskade café (och ja jag fick jobbet om du undrar), men nu blir jag osäker på om du är verkligen är värd det"

Skickat från: Mig

Tid: 13:25

"Förlåt mig då, Oscar :("

"Vad ligger caféet? Jag kommer dit, jag slutar vid 13:30 idag, alltså om fem minuter"

Skickat från: Oscar

Tid: 13:26

"På Södermalm! Södermalmstorg för att vara exakt"

"Ses snart då :)"

Med ett leende på läpparna så började jag röra på mig, gå mot ett omklädningsrum så att jag kunde få byta om till mina egna kläder och försvinna från sjukhuset. Det tog mig inte lång tid att byta om så jag kunde gladeligen gå till bussen utan att känna mig stressad över någonting alls. Det var bara några få minuter som jag behövde vänta innan bussen svängde in på hållplatsen och jag äntligen kunde få gå på. Jag kunde känna hur det pirrade till lite i magen över att jag skulle träffa Oscar. Han gjorde mig fortfarande nervös, men jag kände mig inte så hemsk som jag brukade göra när jag skulle få se honom.

Det tog kanske en halvtimme för mig att åka från Karolinska till Södermalm. Jag såg mig om när jag klev av bussen för att leta efter caféet som Oscar pratade om. Tidigare gånger han hade nämnt det hade han sagt att det var ganska lite och mysigt, lite inklämt bland andra hus. Tillslut såg jag något som i mina ögon passade in i beskrivningen. Det visade sig vara rätt, för när jag kom in så såg jag Oscar direkt. Han fick syn på mig när klockan i dörren plingade till. Han nästintill sprang från disken mot mig. Jag kunde se hur han fortfarande haltade lite. Så att han inte skulle få springa för mycket gick jag närmare mot honom. När han var bara någon meter ifrån mig var det som att han tappade balansen, då han föll i min famn. Han såg på mig med luggen i ansiktet och log lätt.

"Hej", sa han.

Jag svarade inte, utan såg bara på honom med ett leende innan jag kramade om honom hårt.