The Car Crash » foscar

Kapitel fyra

Att åka buss kändes så mycket säkrare än att åka bil. Ena anledningen kanske berodde på att man kunde sätta sig så galet långt ifrån föraren, vilket kunde göra att om man körde på någon, så var det ingen annan än busschaufförens fel. Sedan fanns det också så många människor som satt på bussen som var lugna och sansade, vilket fick en att verkligen förstå att man inte kunde sitta och vara stressad för att man skulle dö på denna buss.

Mamma hade sett till att jag skulle få komma tillbaka till Karolinska Universitetssjukhuset och Kristina bara någon dag senare. Visst var jag glad och tacksam för att de inte hade gett upp om mig än, men jag var så nervös och rädd. Nu skulle jag sitta där helt själv och behöva förklara varför jag ville ha jobbet, jag hade inte mamma bredvid mig som jag kunde titta på för att få henne att föra min talan. Efter att hon har fört min talan nästan hela mitt liv så var det svårt att på något sätt vara självständig. Och att lägga till att jag var så blyg inför människor jag inte hade lärt känna var inte helt perfekt det heller. Hållplatsen "Karolinska sjukhuset" ropades ut i bussens högtalare och i ren panik tryckte jag på stoppknappen. Jag flög ner från min plats längst bak i fordonet och nästintill sprang ut från det. Vanligtvis brukade jag sitta med hög musik i öronen för att försöka lugna ner mina nerver, men det skulle aldrig ha fungerat idag.

I samtalet min mamma hade haft med Kristina så hade hon förklarat att jag bara skulle komma till huvudentrén och att hon skulle möta upp mig där, så att jag slapp virra runt på det stora sjukhuset. När jag kom in till entrén såg jag henne stå där med papper i famnen och sitt mörka hår uppsatt i en slarvig knut mitt på huvudet. Hon log och sträckte fram handen mot mig. Med darrig och svettig hand skakade jag hennes. Det kändes som att jag redan hade gjort bort mig, och jag hade inte ens fått något ord ur mig. Kristina började röra på sig och bad mig att följa efter, vilket jag lydigt gjorde. Vi åkte upp någon våning i hiss för att sedan gå igenom en lång korridor. Tillslut satt vi i ett kontor, som jag antog - och hoppades - var hennes.

"Okej, Felix", sa hon och petade bak sina glasögon som hade halkat ner på näsryggen hennes. "Då var vi äntligen här."

"J-ja", stammade jag nervöst ur mig.

Jag kunde se hur Kristina skrev ner någonting på pappret framför sig. Vad hon skrev vågade jag inte titta efter. Det var säkert någonting om hur nervös och rädd jag verkade - vilket inte var någon lögn alls. Det kändes som att hela jag skakade, om jag skulle öppna munnen skulle mina tänder säkert hacka.

"Som jag tidigare har berömt dig över så är ju ditt CV väldigt fint och välfyllt", fortsatte Kristina sedan och tittade bland alla papper. "Men varför tycker du att du borde få ett jobb här?"

"Ehm. J-jag är, eller jag tycker alltid att erfarenheter kan vara viktigt. Och så, eh, tycker jag om människor väldigt mycket. Alltså att träffa människor, liksom se vad för olika människor det faktiskt finns", började jag rabbla på. "Jag j-jobbar ganska bra i stress, lär mig g-ganska snabbt."

Varför smörade jag så mycket? Varför drog jag på med massor med lögner? Jag nästintill hatade att träffa nya människor. Det värsta någonsin var att lära känna någon ny, jag tyckte hellre om att vara med de personer jag känt hela mitt liv. Det var så mycket enklare att lära känna människor när man var liten. Man satt bara i en sandlåda, såg någon annan där och frågade bara "Vill du leka med mig?", så lätt kunde det ju inte vara nu. Och jobba bra under stress - vad var det för skitsnack? För det första var jag världens största tidsoptimist och för det andra så undvek jag allting som involverade stress bara för att jag alltid bröt ihop under stress. Men visst, jag lärde mig saker relativt snabb - när jag väl ville lära.

"Det är ju bra. Även fast du kanske inte skulle behöva komma nära en operationssal så kan det ju ändå vara bra att kunna arbeta under stress", yttrade Kristina. "Och så har du gått utbildningen vård och omsorg på gymnasiet. Varför valde du just den linjen, Felix?"

För att jag trodde att jag skulle slippa skolångest och massor med läxor.

"J-jag har alltid tyckt att det låtit intressant", fick jag istället ur mig.

"Bra, bra", hummade Kristina. "Just jobbet som undersköterska - eller ja, underskötare - är ju någonting som det börjar bli brist på, så det är ju trevligt att någon tycker att det är intressant."

Hon tittade upp mot mig och log. Direkt försökte jag besvara hennes leende, men dock tror jag nog att det såg ut som en hemsk grimas. Jag satte handen för munnen och Kristina såg ner mot mitt CV igen. Hon var tyst länge, vilket gav mig svag oro. Jag kunde se hur hennes ögon gick om vartannat när hon läste. Efter X antal minuter såg hon upp mot mig igen.

"Jag får ringa tillbaka med ett besked, men var optimistisk, Felix. Ditt CV är väldigt viktigt för saker som sådant, och du har fått till det."

"T-tack så m-mycket", fick jag ur mig och reste mig igen.

Kunde jag verkligen vara så optimistisk att jag hade fått ett jobb efter det där lilla? Efter allt mitt stammande och skitsnack? Att vara optimistisk var någonting jag sällan var.

-

Hallå tjohej, jag är ett känslomässigt vrak. Varför då? Jo, jag har precis läst ut Cassandra Clare's Lord of Shadows. Jag har inga ord. Alltså ÅH, jag älskar hennes böcker så mycket, men de tar kål på mig. Nu när jag läste bara de sista sidorna kändes det som att mitt hjärta slets ut från min kropp. Om ni inte har läst någon av hennes böcker förstår jag att ni tycker att jag låter överdriven, men jag är helt seriös. Jag rekommenderar verkligen att ni läser dem om ni vill komma in i en fantastiskt värld som kan vara så grym men ändå så underbar. Det är så svårt att förklara, ugh. Jag borde försöka hitta någonting uppmuntrande, typ roliga katt-videor på Youtube.

Okej, om vi bortser från allt som går i min hjärna just nu. Hur är det med er? Vad har ni för planer för sommaren? Skriv en liten kommentar, prata med mig, det är kul att få prata med er - det är verkligen det jag har saknat under mitt lilla uppehåll!

Jag åker ner till Skåne om knappt en månad, precis som varje sommar. Jag längtar verkligen, för ack vad jag älskar Skåne. Älskar, älskar, älskar.

Alltså det känns som att det finns massor med saker jag vill skriva och berätta, men det enda jag kan tänka på är den där boken. I NEED TO SHARE MY EXPERIENCE! Men det som suger är att jag inte kan prata med någon om det irl, för a) jag tittar på serien som är baserad på alla böcker med mamma, så då skulle hon bli spoilad, b) en av mina kompisar ska snart börja läsa den första, första boken, så då skulle hon också bli spoilad och c) INGEN ANNAN JAG KÄNNER VET ENS VAD DET ÄR. Ugh. Alla feelings tar över mig. Jag måste lugna ner mig.

På tal om ingenting, jag börjar mitt sommarjobb på fredag. Tagga åka buss ner på stan och sedan till Arlanda tjugo över fyra på morgonen <3 (notice the sarcasm). Although, jag är lite taggad, men tiden förstör allting. Jag vill sova :(

Strunt samma, strunt samma, jag ska sluta ta upp er tid. The emotional wreck ska lämna er ifred.  Rösta och kommentera så blir jag väldigt glad, tbh!

Massor med kramar till er alla!!

(Det här kapitlet suger, sorry.)