The Car Crash » foscar

Kapitel sex

Ett av de få telefonsamtalen som jag hade vågat ta hade varit från Karolinska. Om jag hade varit galet nervös före, efter och under samtalet? Javisst. Jag hoppades verkligen inte att jag lät så nervös som jag faktiskt hade varit under samtalet. Det förvånade mig att Kristina - som jag hade haft samtalet med - hade sagt att jag hade fått jobbet. Jag kunde fortfarande inte förstå det, och nu satt jag på bussen på väg ut mot Solna och Karolinska sjukhuset. Det kändes så konstigt att lilla jag hade fått ett jobb på ett sådant stort sjukhus.

När jag satt i ett av sjukhusets omklädningsrum och bytte om till de kläder som hade blivit tilldelade till mig så började jag känna mig lite rädd. Tänk om jag skulle göra någonting fel? Tänk om jag skulle göra någonting så fel att en patient skulle dö? Vad hade jag gett mig in på? Direkt slängde jag in alla mina saker i ett skåp som fanns bakom mig och låste det. Jag skyndade mig ut därifrån, gick med ben darriga som spaghetti mot huvudentrén. Precis när jag tänkte springa ut genom den stora dörren för att ta lite luft hörde jag mitt namn ropas. Jag vände mig om och fick se en manlig läkare. Han kom närmare mig och sträckte fram handen mot mig.

"Lars Wihlborg heter jag, du ska få hänga med mig idag", sa han enkelt. "Jag är läkare i neurologi."

Neurologi - den kliniska medicinska läran om nervsystemet och hjärnan. Kunde inte min första handledare fått bli någon som inte höll på med något så farligt? Jag nickade ändå försiktigt mot Lars. Han gav mig ett leende och vickade på ögonbrynen. Han såg ut att vara i medelåldern, hans hår var fullt med slingor av grått. Han gav mig en klapp på axeln och vi började gå. Lars gick snabbt, jag behövde nästan springa för att kunna hinna med honom.

"Det första vi ska göra idag är att göra en skiktröntgen på en patient uppe på AVA 2", förklarade Lars.

"S-skiktröntgen? AVA 2?" frågade jag försiktigt med andan i halsen.

"Skiktröntgen är en form av röntgen då vi kan få fram väldigt detaljerade bilder på människokroppen", förklarade Lars sedan. "AVA 2 står enkelt för Akutvårdsavdelning 2."

Även fast jag mycket väl kunde massor med sjukhustermer och liknande så verkade det som att min hjärna hade slagit av. Allt kändes nytt, det var som att jag hade satts i skolbänken ännu en gång. Jag svalde hårt medan jag följde efter Lars in i hissen för att kunna komma upp till rätt våning och avdelning.

"Patienten som ska få den här skiktröntgen ser inte ut att vara äldre än dig", yttrade Lars efter någon minuts tystnad. "Han har legat i koma under de två senaste veckorna, men vaknade den här morgonen. Blev påkörd av någon ligist. Stackars pojke."

Det första som slog mig när Lars berättade om patienten vi skulle behandla var att det var Oscar. Det kunde inte vara någon annan än Oscar. Och han hade kallat mig en ligist, men han hade ju ingen aning om att personen han stod bredvid för tillfället var han som hade kört på vår blivande patient.

"Så... hemskt", fick jag ur mig.

"Verkligen, föräldrarna hans är här stup i kvarten för att få höra hur han mår och veta om någon har fått reda på något mer om föraren", sa han sedan. "Jag hoppas de får tag på honom snart. Tydligen så ska han ha blivit vårdad här efter kraschen."

Jag sa ingenting mer. Vågade inte säga någonting mer. Borde jag säga att det var jag? Självklart borde jag det. Vågade jag erkänna? Verkligen inte.

Lars och jag klev ur hissen på rätt våning och gick mot ingången. Lars gick med samma snabba och självsäkra steg som han hade gjort innan. Jag tittade lite på honom där jag gick snett bakom. Hans axlar var breda, hans rygg var helt rak. Det fanns mycket självförtroende i den där mannen. Men, det var väl klart, som neuroläkare kunde man väl inte gå runt och vara osäker i sig själv?

"Hallå Oscar, jag heter Lars och är läkare, och det här är Felix - han hänger med mig idag", sa Lars när vi kom in till patientrummet. "Vi ska göra en så kallad skiktröntgen på ditt huvud för att se att det inte finns något farligt där inne. Hur låter det?"

"Det låter jättebra, tack så mycket", kom det ur pojken i den vita sängen.

Hans röst var hes och lite rosslig, men det förstod jag efter två veckor i koma. Även fast hans röst lät som den lät så var den vacker. Jag kände hur jag började darra mer och mer. Jag såg länge på den blåögde pojken framför mig. Han hade ingen aning om vem jag var, jag visste knappt någonting om honom. Om jag hade kunnat så hade jag gärna stått och beskådat honom resten av dagen.

Lars hade gått fram till honom, pratade om någonting som jag inte hörde. Någonting fick honom att le, vilket gav mig ett snett leende på läpparna. Hela min mage var full med fjärilar som bara ville flyga ut. Jag älskade känslan jag kände, men den gjorde mig förvirrad - och nästan lite rädd.

"Okej, men vi kanske ska sätta igång", sa Lars. "Jag springer mot röntgen. Felix - tar du Oscar dit? Det är bara att du går längst bort i den här korridoren, tar till vänster och sedan till höger."

"O-Okej", fick jag nervöst ur mig.

Jag fick ett klartecken från Lars innan han försvann. Försiktigt gick jag fram mot sängen på hjul, började rulla ut den från rummet. Jag stod vid Oscars huvud. Han såg förvånat upp mot mig.

"Jag tycker att jag känner igen dig från någonting", sa han förundrat.

"Jaså, konstigt", fick jag ur mig med hjärtat i halsgropen. "Jag har hört att det finns nästan sju personer i hela världen som ser exakt ut som en själv, så det kanske bara är någon som är lik mig du tänker på."

"Det kanske det är", sa han med ett lätt skratt. "Jag är fortfarande lite snurrig, jag vaknade tydligen ur en koma idag. Det är lite konstigt att tänka på egentligen. Det sista jag minns är att jag fick ett galet starkt ljus riktat mot mig och sedan bara small det."

Jag svalde hårt. Tårar kändes påträngande. Snabbt drog jag med handen under ögonen och fortsatte att gå. Oscar hade tystnat. Hans skratt hade varit gulligt. Det verkade inte finnas något dåligt eller hemskt alls med pojken jag nu körde mot röntgen, och jag hade förstört hans säkert perfekta liv.

-

Vem suger på att uppdatera? Jo, det gör lilla jag. I'm sorry!

Mina senaste dagar har verkligen varit upp och ner. Vissa dagar har jag varit galet glad, men ibland har jag varit så arg och ledsen att det knappt går att förklara. Jag är helt enkelt en stor berg-och-dalbana med känslor. Hur har ni mått under den senaste veckan?

Åh, på tal om ingenting. Det är en kille på mitt jobb som är så galet snygg, och jag har fått reda på att han bara är två år äldre än mig!! Jag har en chans!! Nej gud, jag driver. Ta inte allt jag säger för seriöst.

Min telefon har börjat att dumma sig, den laggar på massor av appar, startar om sig gång på gång. Kort sagt - den är väldigt irriterande. Meen, jag ska göra en ny telefon någon gång det här sommarlovet, och om jag har tur blir det redan nästa vecka!

Idag fyller min pappa år, och jag har för mig att vi ska åka någonstans och fika lite för att fira honom. Vi är inte så mycket för födelsedagsfirande i min familj, av någon anledning. Det var bara min födelsedag som var "viktig" när jag var liten och hade kalas.

Vad ska ni hitta på idag? Skriv en kommentar och berätta, för jag är intresserad!

Jag har tänkt på en grej. Ibland tycker jag verkligen att min musiksmak är så galet grym, så jag tänkte att jag skulle kunna bjuda på lite musiktips i nästa kapitel. Vad säger ni om det?
Om ni inte vill det så kan ni annars bara söka upp "j0hannalindgren" på Spotify för att dels lyssna på bra musik och för att lära er latin (då mina spellistors namn är på latin).

Nog med babbel! Skriv en liten kommentar här och var vetja, svara på någon av mina alldeles för många frågor i det här kapitlet!

Hoppas ni får en fin dag, puss och kram! ❤