The Car Crash » foscar

Kapitel två

En tom röst pratade i mitt huvud, gång på gång. De fyra orden var det enda jag hörde - "Det var ditt fel". Tillslut flög jag upp till sittande ställning, med hyperventilerande andetag och helt öppna ögon. Jag såg mig omkring, det var tomt i sjukhusrummet. Ett glas vatten stod på det höga träbordet bredvid mig. Snabbt tog jag det i båda händerna då jag kände hur torr jag var i munnen. Vattnet släckte min törst och jag log lätt. Min blick vandrade runt i rummet, träffade klockan som satt på väggen precis framför mig. Kvart över sju. Om det var på morgonen eller kvällen hade jag ingen aning om. Jag hade ingen tidsuppfattning alls.

Mitt huvud dunkade, min kropp värkte. Nålen till droppet som var inkilad i mitt högra armveck värkte. Allt jag ville var att ta bort den. Ett blåmärke hade börjat samlas runt det. Jag slog bak huvudet mot den hårda kudden och suckade. Allting kändes bara som en mardröm som jag inte kunde vakna upp från.

Innan jag hade somnat hade jag fått ett besök av Hanna, sjuksköterskan, igen. Hon hade förklarat vad som hade hänt, försökt få mig att komma ihåg det. Ett vittne hade tydligen berättat att jag hade kommit in i full fart med bilen till ett bostadsområde, inte kunnat stanna för en kille som gick över ett övergångsställe, vilket såklart orsakade att jag körde på honom. Bilen hade börjat sladda efter det, det sista som hade setts var att den flög upp och ner när den föll ner i ett dike. Det rös i kroppen på mig bara jag tänkte på det. Jag ville aldrig sätta mig i en bil igen. Hela jag kände ett behov av att få veta hur han mådde - han som jag hade kört över.

Plötsligt såg jag hur Hanna kom in till rummet. Hon log lätt, ställde sig vid sängen.

"God morgon, Felix. Hur är det med dig?" frågade hon lättsamt.

Jag pekade lätt mot nålen i min arm. Det tog ett tag innan min mun kunde forma några ord.

"Det gör ont", fick jag bara ur mig med ynklig röst.

Hon gick runt sängen och tittade på min arm. Hon rynkade lätt på näsan. Hennes blick träffade min.

"Jag tror nog inte att du behöver den något mer, vi tar ut den så slipper det göra mer ont", svarade hon.

Hon satte fingrarna om nålen och drog ut den, ett "aj" lämnade mina läppar.

"Du måste äta frukost", sa hon sedan. "Vill du att jag kommer in med det hit eller vill du sitta i avdelningens matsal?"

Den första tanken som träffade mig var att om jag satte mig i matsalen kanske jag kunde få träffa honom. Direkt sa jag till henne vad jag önskade. Hanna log lätt mot mig. Jag gillade Hanna, hon var snäll. Hon hjälpte mig upp till sittande ställning, sprang och hämtade en rullstol då hon inte riktigt vågade tro på mig när jag satt att jag kunde gå själv. 

Tillslut satt jag i matsalen, men jag var alldeles själv. Hanna skulle precis låta mig bli ensam då jag tog tag i hennes tröjärm. Hon vände sig om och såg på mig lite frågande.

"Hur mår han? Han som jag...", frågade jag. "Får jag träffa honom?"

"Åh, du pratar om...", började Hanna. "Jag får egentligen inte berätta något för dig, Felix, med tanke på att du varken är familj eller vän."

Hon satte sig på stolen bredvid mig och sänkte sin röst. Jag behövde spärra upp öronen för att kunna höra vad hon sa.

"Han heter Oscar. Han ligger på en annan avdelning, för hans tillstånd är mycket mer kritiskt än vad ditt är", förklarade hon med låg röst. "Det senaste jag fick höra var att han låg i koma."

Jag tittade på Hanna med öppen mun. Tårar blötte långsamt ner mitt ansikte.

"Det är mitt fel", mumlade jag och drog med fingrarna under ögonen.

"Felix, nej, det är inte ditt fel", skyndade hon sig att säga. "Ät din frukost, jag kommer och tittar till dig snart."

Hon försvann igen. Jag lät min blick fastna ner i maten, det såg inte så aptitligt ut. Lätt grimaserade jag.

Oscar. Jag försökte komma ihåg vad jag hann se av honom. Han hade blå ögon, det var allt jag mindes. Hans blå, rädda ögon. Nej, inte rädda - skräckslagna. Om det inte hade varit för mig så skulle han inte ligga i koma. Även fast Hanna sa emot så var det mitt fel. Jag var så korkad, jag var en idiot. Allting hände på grund av att jag inte visste hur man passade tider. En sådan liten grej som att inte kunna passa tider kanske förstörde ett helt liv. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv för vad som hade hänt.

Jag var tvungen att få se den här Oscar, bara för att få se honom. Få se på personen jag hade skadat. Vare sig han var vaken eller inte, jag behövde få ur mig en ursäkt.

-

Hallå finisar!! Kände att det kanske var dags för en uppdatering, vi måste ju komma in i denna lite mer.

Igår var jag på mitt sommarjobb för att testa uniform, vilket var helt ok. Nästa vecka (på fredag) ska jag få min lilla utbildning, sedan jobbar jag lördag, söndag, måndag och tisdag (om jag minns rätt). Jag är lite småtaggad, men att antingen jobba från 06:00-14:00 eller från 14:00-21:00 är inte jättelockande.

Åh, jag måste bara fråga er en sak, bara för att en av de grymmaste och bästa serierna i hela världen började igår igen (eller egentligen i måndags, då kom det ut i USA).
Har ni sett på Shadowhunters? Eller läst någon av böckerna i The Shadowhunter Chronicles som serien är baserad på? Om inte, NI HAR MISSAT DET BÄSTA SOM NÅGONSIN HAR SKAPATS!
Jag är bara liiiite obsessed med det hela, sorry not sorry. Om ni inte har sett det eller läst det, do it! Ni kommer komma in i en sådan fantastisk värld, och jag lovar att ni inte kommer ångra er en sekund! Så är det i alla fall för mig, hihi.
Åh juste, citatet i min profil är från en av dessa underbara böcker ;)

Okej nog om min obsession med Shadowhunters.
Hur är läget med er? Hur mycket av skolan är det kvar? Hur ser er dag ut idag?
Talk to me, jag är intresserad av era liv (utan att vara ett creep haha).

Idag så kommer jag med stor sannolikhet inte göra någonting alls. Det var tänkt att jag och mamma skulle åka till en klädaffär vid namn Thun's (känner någon igen den?), men tror nog inte att det blir så. Jag kanske kan få henne att klippa mitt hår istället, för det känner jag att jag behöver. Mitt hår är så ojämnt!!

Nog om mitt tråkiga liv.

Hoppas ni alla får en fin dag!! Massor med kramar ❤