The Car Crash » foscar

Kapitel åtta

Om det var nödvändigt att åka enda till polisen visste jag inte, men jag hade gjort det ändå. Det var dags att erkänna. Jag behövde få bort tyngden av mina axlar, innan ännu mer förstördes. Med nervösa steg klev jag in på polisstationen, tittade mot receptionen. Ett antal människor satt i väntrummet. Snabbt tog jag en kölapp och satte mig jag med. Hur länge jag egentligen behövde vänta höll jag inte koll på, men det tog ett tag innan mitt nummer ropades ut. Med svett rinnandes så klev jag fram mot disken.

"Hur kan jag hjälpa dig?" frågade kvinnan på andra sidan med ett brett leende.

"J-jag har gjort något dumt", var det enda jag fick ur mig.

"Nu måste du vara mer specifik", svarade kvinnan och rynkade på ögonbrynen.

Långsamt fuktade jag läpparna, kände hur torr i munnen jag plötsligt hade blivit. Jag försökte länge och väl hitta rätt ord. Ingenting lät bra.

"Jag körde på någon", yttrade jag mig tillslut med. "För kanske en månad sedan."

"Jaså?" sa kvinnan. "Vänta där du är, jag kommer."

På någon minut hann hon spring runt disken och stod tillslut bredvid mig. Hon bad mig att följa med henne. Vi gick länge innan vi kom in till ett litet rum med ett fyrkantigt bord och fyra stolar.

"Stanna här, jag kommer strax", sa hon och försvann, låste dörren bakom sig.

Direkt började tankar om att det jag höll på med var en dålig idé. Tänk om jag skulle hamna i fängelset. Allt hade bara varit en olyckshändelse. Visst var allt mitt fel, men det var inte meningen. Under mitt tänkande så kom kvinnan tillbaka med en man iklädd i polisuniform. Båda satte sig ner och bad mig att göra samma sak. De började förhöra mig; fråga vad jag hette, när och var påkörningen hade skett, hur personen jag hade kört på hade sett ut. Tillslut nickade de mot varandra.

"Precis som jag trodde", sa polismannen. "Vi får slå en signal till offrets föräldrar, för visst har vi kvar deras nummer?"

"Det borde finnas uppskrivet någonstans", svarade kvinnan.

Mannen nickade och försvann. I ren skräck vände jag blicken mot kvinnan. Båda mina ben skakade. Hon såg med allvarlig blick mot mig.

"K-kommer jag åka i f-f-fängelse?" frågade jag ängsligt.

"Det skulle jag inte tro", sa kvinnan. "Det var modigt av dig att du kom hit, Felix."

Med ryckiga rörelser fick jag i alla fall till en nickning. Hon log försiktigt, jag stirrade bara på henne. Tillslut tog hon upp en bit papper ur fickan och en bläckpenna, bad mig att skriva upp mitt telefonnummer. Så fort jag med kladdig och slarvig handstil fått ner mitt nummer på lappen sa hon till mig att jag kunde gå. De skulle återkomma senare med mer information. Direkt började jag bli livrädd igen. Jag kände mig inte modig alls.

Jag vågade inte åka till jobbet den dagen. Istället ringde jag och sjukanmälde mig, åkte hem och la mig i min egen säng. Tänk om informationen om att jag var den föraren redan hade kommit till Oscar och hans föräldrar. Jag vågade inte riskera att någonting sådant skulle hända, inte idag i alla fall.

Om och om slog jag ansiktet mot den mjuka dunkudden. Det enda jag hade gjort var att förvärra situationen, inte förbättra den. Allt skulle gå åt skogen, jag kände det på mig. Jag kunde nästan höra röster inom mig som tryckte ner mig allt vad de kunde. Snabbt la jag om mitt täcke över hela kroppen och huvudet, lät bara tårarna ta över mig. Det skulle egentligen inte göra någonting om jag kvävdes av mina egna tårar, livet var ändå inte så värt att leva ändå.

När jag slöt mina ögon såg jag Oscar framför mig. Hans skräckslagna blick sekunder innan kraschen var borta, den här bilden av honom var mycket lyckligare. Jag kunde koppla att det var från den gången jag hade tagit med honom ut. Små skrattrynkor fanns vid sidorna av hans blå ögon. Ett leende lekte över mina läppar. Jag kramade om täcket som om det var han. Hela jag krävde att få krama honom.

Tillslut föll jag ner i sömnens djupa dvala. Jag drömde om Oscar. I drömmen hade jag känt honom hur länge som helst. Vi skrattade, pratade. Min stora hemlighet fanns inte, för det hade inte hänt i den alternativa världen som jag drömde i. Om och om hörde jag Oscars mjuka skratt.

Jag hade aldrig varit riktigt förälskad i någon, men jag hade hört att när man var förälskad i någon så slutade man aldrig tänka på denne i fråga, hjärtat rusade iväg bara man såg eller tänkte på personen, man blev alldeles darrig och nervös i deras närhet. Kärlek var någonting vackert egentligen, så att jag kände för att ge upp på det var en galet dum idé. Fler tankar flög runt i mitt huvud. Jag måste nog vara så galet förälskad i Oscar, det fanns ingen annan förklaring till det. Jag hade blivit förälskad i den människan jag kunde ha dödat.

-

Jag hatar det här kapitlet, ugh. Så, sorry, det suger väldigt mycket. Men oh well, what to do. Man kan inte vara på topp hela tiden.

Idaaag är det en bra dag, för jag ska åka på semester idag!! Jag är inte en sådan där fancy person som åker på utlandsresor varje år, utan jag och min familj kör på våra Skåne-resor, vilket inte är dåligt alls! Idag åker vi dock inte enda ner till Skåne, då det är så långt att åka - men vi åker till vårt första stopp, som är Linköping! Så, alla i Linköping - hit me up! Nej okej, jag skojar.

Men jag är på bra humör, det ska bli skönt att få lämna mitt tråkiga liv för att kunna göra det liiite mindre tråkigt för nästan två veckor i alla fall. Om någon har lust att se vad jag kommer syssla med under denna tid, så hittar ni mig på @/j0hannalindgren på Instagram och @/johannalindiis på Snapchat! Om någon bryr sig, det vill säga.

Jag har egentligen ingenting annat roligt att säga, så vad jag ska skriva nu är en väldigt bra fråga.

Hur mår ni förresten? Vad har ni för planer idag? Skriv en kommentar, berätta någonting kul för oss alla!

Jag hoppas att ni alla vår en fin dag - om ni inte får en fin dag så hoppas jag att er morgondag blir bra! Håll dig säker, ta hand om er. Ni är viktiga, vilket jag aldrig vill att ni glömmer. (Mhm, nu blir vi klyschiga.) Massor med kramar!! ❤️❤️