The Car Crash » foscar

Kapitel arton

Även fast jag på något sätt inte hade känt mig fullt redo för att berätta för mamma om Oscar så var jag lite glad ändå att det hade hänt. Om det hade blivit så som jag ville så skulle jag säkerligen aldrig berättat för henne. Det var min lilla hemlighet, vilket var lite spännande. Jag tyckte om hemligheter, tyckte inte att allting var saker som världen borde få reda på.

Köksbordet i köket i mammas och min lägenhet var litet, passade bara för två personer. Jag satte mig på en av stolarna, började tänka hur det var tänkt att vi alla tre skulle få plats. Innan jag hann komma fram till någon bra idé så kände jag hur Oscar satte sig i mitt knä. Han vände på huvudet så att han kunde se på mig, log lätt.

"Åh sjutton också, jag glömde ju helt bort att vi bara hade två köksstolar", fick mamma plötsligt ur sig där hon stod framför spisen. "Hur ska vi lösa det här då?"

"Jag klarar mig", sa Oscar direkt. "Om det inte Felix har någonting emot det så sitter jag gärna kvar här."

"Det går alldeles utmärkt", mumlade jag lätt, satte min haka mot hans ena axel.

Mamma log mot oss båda två där hon stod med en stekspade i handen. Jag kunde inte låta bli att låta ett leende speglas över i mitt ansikte. Lyckan i min kropp var fantastisk. Aldrig hade jag varit någon som egentligen brydde mig mycket om kärlek, det hade egentligen bara känts dumt - enligt min åsikt. Men Oscar hade fått mig att ändra åsikt helt. Att ha någon som honom i mitt liv var helt och hållet perfekt för mig.

"Jag förstod aldrig riktigt hur ni träffades", yttrade min mor efter en lång stunds tystnad.

Direkt svalde jag hårt. Oscar såg på mig, hans blå ögon speglade en lite busig blick. Lätt höjde han på ögonbrynen mot mig. Jag tänkte precis skaka på huvudet för att få honom att inte försöka berätta hela historien på ett bra sätt, men hann försent.

"Jo, det är egentligen en ganska rolig historia", sa han lättsamt med ett skratt.

"Jaså? Det låter ju spännande", svarade mamma. "Kör på."

Jag började känna hur mitt hjärta började banka hårdare och snabbare innanför bröstet. Hur skulle mamma ens reagera när hon fick reda på hela historien som jag faktiskt hade hållit hemlig för henne? Jag bad en kort bön om att hon inte skulle få ett utbrott, för att se min mamma få utbrott var det värsta i hela världen.

"Jag befann mig på Karolinska sjukhuset efter en olycka och personen som följde efter min läkare som en hund var Felix", förklarade Oscar lugnt. "Det här resulterade ju då i att jag fick träffa Felix mer och mer. Och jag antar väl att jag inte kunde få nog av honom så att vi började ses utanför sjukhuset också."

"Men oj, det är ju också ett sätt att hitta kärlek", fick mamma pafft ur sig med ett lättsamt skratt. "Får jag fråga vad det var för olycka du var med om som fick dig att hamna där?"

Det var nu jag började bli lite rädd. Vad som helst skulle kunna hända nu, egentligen. Försiktigt tog jag tag i Oscars hand, försökte få honom att se på mig. Se rädslan i mina ögon, rädslan för att all lycka i luften skulle sänkas direkt.

"Hur jag än kommer säga det här så kommer det låta galet och hemskt", fick Oscar ändå ur sig. "Jag blev påkörd, och den som körde på mig var Felix."

Mamma vände hastigt på sig, såg på Oscar med ögon större än golfbollar. Hon öppnade munnen och stirrade bara på honom med öppen mun i flera minuter. Hon såg pafft på både mig och honom, flackade med blicken mellan oss två.

"Det är ju galet. Visst har jag vetat om att det var någon som blev påkörd under olyckan, men att det skulle vara just du", fick hon förvirrat ur sig. "Det är ju så ologiskt att ni hamnade tillsammans gång på gång. Jag vet inte hur mycket jag tror på ödet, men i ert fall låter det ju nästan som att det var ödet som drog er samman."

"Så har jag faktiskt inte tänkt på det", sa Oscar sedan med ett enkelt skratt. "Vad säger du, Felix?"

Försiktigt drog jag handen igenom håret, nickade mot honom och mumlade ur mig ett "mm". Mammas axlar - som förut som hade nästan träffat hennes öron - sjönk ner och hon andades ut högt.

"Vi måste ju kunna gottgöra dig på något sätt, Oscar", försökte hon sedan. "Det känns hemskt att någonting sådant hände och att du klarar av att sitta här som om det var en bagatell."

"Nej, nej, nej! Ni behöver inte gottgöra mig på något sätt alls", avbröt han snabbt. "Mycket av olyckan var väl mitt fel också, så det finns egentligen ingenting som måste gottgöras."

Han log brett. Hans blänkande leende kunde verkligen göra en så glad så att man glömde bort allt hemskt som hände i vår värld, jag älskade det.

-

Hallihallå! Jag kom precis på att jag borde uppdatera.

Idag har jag haft min första skoldag, vilket känns helt ok. Det är ganska sick att faktiskt jag går andra året på gymnasiet när man tänker efter...
Jag har hursomhelst fått ha mitt första media-ämne (jag går inriktning media för er som inte visste det) vilket var journalistik, reklam och information och det var kul - även fast vi det bara var en uppstart för kursen.

Imorgon börjar jag 09:25 och ska egentligen sluta 12:15, men jag har för mig att det skulle vara någon fotbollsturnering på skolan under eftermiddagen, så när jag slutar imorgon blir väl oklart.
När börjar respektive slutar ni imorgon?

Mitt schema är faktiskt väldigt acceptabelt, har sovmorgon tre (kanske fyra) av fem dagar, har en (kanske två) dagar då jag slutar 16:30 - men förutom dessa så slutar jag tidigt!! Så det känns faktiskt bra.
Vilken är er längsta respektive kortaste dag?

Åh! Jag måste få berätta en lite konstig sak som hände mig alldeles nyss. Jag skulle borsta tänderna och tvätta ansiktet. Precis när jag blött ansiktet så ser jag hur blod glider ur näsan på mig??  Jag fick näsblod utan någon anledning alls!! Det är weird. Så nu sitter jag här med en papperstuss i näsan.

Nä, nu ska jag nog titta lite på Youtube.

Rösta och kommentera så gör ni lilla mig glad.
Åh förresten, hur mår ni? Hur var er skolstart?

Hoppas ni haft en fin torsdag och får en fin fredag!
Kramar ❤️❤️