The Car Crash » foscar

Kapitel fem

Innan jag försvann från sjukhuset den dagen var jag tvungen att göra det förbjudna - hitta Oscar. Han skulle befinna sig på en akutvårdsavdelning på grund av sin koma. Jag tittade runt efter skyltar. Efter många om och men hittade jag dit. Precis när jag kom innanför glasdörren till avdelningen möttes jag av Hanna. Min första instinkt blev att krama henne, men jag lät de tankarna flyga bort.

"Felix?! Vad gör du här?" frågade hon förvånat.

"Jag tänker träffa honom", viskade jag lågt. "Jag vet att jag inte borde, men snälla Hanna. En gång."

"Jag kan hamna i trubbel om jag låter dig komma in till honom", väste hon.

Länge såg jag på henne med bedjande ögon. Mitt hjärta pickade hårt innanför bröstet. Jag var så nära att få se honom, äntligen. En suck lämnade Hannas läppar. Jag såg hoppfullt på henne.

"Det är så att jag kanske har fått ett jobb här, låtsas bara att du ska visa mig någonting", försökte jag.

Hanna såg på mig med förundrad blick. Min hoppfulla blick fanns kvar mot hennes grå ögon.

"Okej då, men om det läcker ut kommer det inte sluta bra för dig", sa hon med lite argare röst. "Och vad menar du med att du har fått jobb här?"

Jag kunde inte låta bli att skutta till av lycka - jag skulle äntligen få se honom. Sekunden efter fick jag ännu en tanke slagen mot mig. Det var personen jag hade kört på som jag skulle få se. Personen vars liv jag kanske har tagit ifrån honom. Jag svalde hårt och kände hur jag började svettats. Allting som hade gått runt i mitt huvud angående Oscar var bara positivt, inte negativt hade kunnat störa det, förrän nu.

Med hjärtat i halsgropen började jag förklara för Hanna om jobbintervjun med Kristina medan vi gick igenom hela korridoren. Min röst var svag och jag snubblade på nästan varje ord som jag försökte få ur mig. Varför blev jag så nervös för allting i mitt liv? Jag kunde känna hur magen knöt ihop sig och hur en illamående känsla började leta sig upp genom min strupe. Hanna stannade i vid den sista dörren i korridoren. Hon sträckte ut handen i en gest att jag skulle gå in, vilket jag gjorde med darriga ben. När jag snubblade in såg jag honom ligga i en säng som liknade den jag hade legat i under min vistelse. Så fort jag fick se honom knep jag ihop ögonen. Direkt såg jag hans blå, skräckslagna ögon på insidan av ögonlocken. När jag öppnade ögonen igen såg han fridfull ut.

Jag satte händerna på räcket vid sängfoten, bara stirrade på honom. Han var vacker, galet vacker. Hans hår var blont och låg som en gloria runt hans huvud. En syrgasmask låg över hans ansikte, dropp instucket i hans ena arm. Han var blek, nästan lite mager. Fler maskiner var kopplade till honom för att se till att han stannade vid liv. Jag fick lust att kräkas. Han låg här på grund av mig. Han hade ingen aning om vem jag var, han skulle aldrig få veta vem jag var.

"Felix, är du okej?" frågade Hanna, jag kände hennes hand på min axel. "Gråter du?"

Det var inte förrän hon frågade som jag upptäckte att jag, mycket riktigt, grät. Tårar gled ner för mina kinder som ett vattenfall. Jag nickade försiktigt som svar på hennes fråga. Bet mig i läppen, brydde mig inte riktigt om såret som fortfarande fanns där. Jag förtjänade smärta, hur mycket smärta som helst efter vad jag hade fått Oscar att råka ut för. Han var en främling, jag borde egentligen inte känna mig såhär efter vad jag hade råkat göra mot en främling.

Hanna sa någonting mer, men jag hade stängt av. Det enda jag gjorde var att stirra på den skadade pojken framför mig. Han såg inte ut att vara äldre än mig, vi kanske var jämngamla. Tankar över hur hans liv egentligen hade sett ut flög runt i min hjärna. Allting pekade på att han var mer lyckad än vad jag var, för ingen i hela världen kunde vara så misslyckad som mig. Jag tyckte så synd om honom, jag tyckte synd om hans familj. Jag lät mig själv se på den vackra pojken i någon minut till innan jag drog mig ur Hannas grepp om min kropp och stegade argt ut. På väg ut råkade jag springa in i en kvinna. Hon såg förskräckt på mig och nästintill blängde på mig.

"F-förlåt", fick jag ur mig.

Inte långt ifrån henne stod en man och argumenterade med en sjuksköterska. Mannen och kvinna såg ut att höra ihop, de kanske var gifta. Jag lyckades överhöra vad mannen och sjuksköterskan pratade om.

"Har ni inte hittat idioten än? Ni måste ju för i helvete leta bättre så att ni hittar dumskallen som körde på min son!" utbrast mannen. "Jag har sagt det förut och jag säger det igen - han ska få betala! Och det är inte lite pengar det."

"Älskling, lugna ner dig lite", försökte kvinnan. "Det gör säkert sitt bästa för att hitta honom. Det viktigaste nu är att Oscar vaknar igen."

Jag ställde mig mot väggen. Mannen och kvinnan som stod en bit ifrån mig var Oscars föräldrar, och de pratade om mig. I ren panik började jag röra mig därifrån. Så fort jag var ute från avdelningen sprang jag, sprang för allt jag förmådde. När jag stod i hissen grät jag. Tårarna sprutade och verkade inte kunna ta slut. Jag var så rädd, livrädd.

-

Hallå på er!

Klockan är strax över fem och jag tror nog att det inte är många som är vakna nu, hehe... Om du är vaken såhär tidigt, varför? Det är inte att jag dömer dig, utan jag är bara lite nyfiken. Själv så sitter jag på bussen på väg till mitt sommarjobb. Om jag är taggad? Inte för fem öre. Jag är galet nervös, då jag är rädd för att min arbetsgivare ska vara arg på mig då jag bad om att "slippa" jobba igår och på måndag, då det här jobbet verkligen tar död på mig. Någon arbetare här berättade för mig att man kan gå runt upp till fyra mil per dag. Och det enda vi gör att flytta på bagagevagnar (och svara på frågor från turister om vi får någon). Det är jobbigare än vad det låter. Tbh, jag bröt ihop när jag kom hem i fredags och grät nästintill hela kvällen. Dock har jag bara fem jobbdagar kvar (efter idag), och har tre-ish pass per vecka, första juli är jag klar! Jag skulle kunna jobba mer, men nope, jag kommer inte klara det.

Jag ska inte klaga, jag har i alla fall ett sommarjobb och jag har sommarlov. Dock skulle jag så mycket hellre ha det jobbet jag hade förra året. Ni som har hängt med mig ett tag minns det kanske, då rensade jag ogräs, passade barn och gjorde annat vaktmästerijobb. Även fast jag hatade det då så skulle jag gärna ha det nu.

Okej, okej, jag ska sluta prata om mitt dumma jobb. Men tbh, inget roligt händer i mitt liv som jag skulle kunna berätta haha. Jag gillar verkligen att bara skriva saker till er, ge er mina tankar, men ingenting finns i mitt huvud. Det är väl ganska obvious, klockan är fem på morgonen och jag är mer död än levande.

Hur mår ni, om vi pratar om någonting annat? Jag vill verkligen prata med er, jag känner mig nästintill desperat – så skriv en liten kommentar! Skriv vadsomhelst; fråga någonting, prata med någon annan som kommenterat, prata med mig, vadsomhelst! Vad ska du hitta på idag? Har du någonting du ser framemot i sommar?

Nu ska jag nog sluta prata och se till att jag inte sitter och skriver hela vägen och då missar min busshållplats (okej, jag är typ framme om en fyrtio minuter men ok).

Hoppas ni får en fin dag, om inte – vi får hoppas att din morgondag blir bättre! I vilket fall som helst, du klarar nog av denna söndag – det får vi i alla fall hoppas att jag gör, hehe. Kramar till er alla!! <3