The Car Crash » foscar

Kapitel tjugosju

När jag klev ur hissen till akutmottagningen efter min lunch så såg jag hur kaosartat allting såg ut där. Egentligen tyckte jag inte om att vara på just den avdelningen så mycket, man kunde aldrig veta vilka patienter man skulle få handskas med. Vad som helst skulle kunna finnas där, egentligen. Mitt i allt såg jag Hanna springa runt. Hon såg minst sagt stressad ut. Dock fick hon syn på mig, vilket fick henne att le och snabbt vinka. Jag försökte vinka tillbaka, men då hade hon redan försvunnit. Plötsligt kände jag en hand på min axel.

"Är du ledig?" frågade läkaren som stod bakom mig.

"V-Visst", fick jag ur mig och nickade hastigt.

"Bra, en patient hållet på att komma in med ambulans precis nu och jag kan behöva ett par extra händer", sa han och tog tag i min överarm.

Med starka händer drog han med mig mot entrén för ambulanser. En av de gula bilarna kom körandes och ambulansförarna sprang nästan ur när bilen fortfarande rörde på sig. De fick ur båren och sköt den åt vårt håll.

"Kvinna, 18 år, kraschade med bilen i ett dike", informerade den kvinnliga ambulansföraren. "Ingen annan skadad i kraschen."

"Tack, vi tar in henne", sa läkaren - som jag fortfarande inte visste namnet på - som stod bredvid mig.

Han nästintill sprang in i sjukhuset igen vilket fick mig att nästan hinna tappa bort honom. Efter en liten stunds letande efter en plats så befann vi oss tillsammans med den skadade kvinnan. Jag kände en enorm empati för henne, med stor anledning till hur hon hade skadats. Hon hade varit med om en bilkrasch, precis som mig. Plötsligt vaknade hon till och satte sig i panik upp. Hon drog efter hyperventilerande andetag och såg sig om med ögon större en golfbollar.

"Var är jag?" fick hon hysteriskt ur sig med hög röst.

"Du har varit med om en bilkrasch och befinner dig på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna", sa läkaren lätt. "Skulle du kunna berätta vad du heter?"

"O-Olivia. Olivia S-Sandin", yttrade hon förvånat.

Läkaren bredvid mig log lätt. Tjejen - då vid namnet Olivia - lugnade ner sig en aning av hans leende.

"Hej Olivia. Jag heter Per Andersson och jag läkare i traumatologi, så det du har varit med om är någonting jag är expert på", förklarade han.

Per, det var så han hette! Visst hade jag sett honom förut, men hans namn var ingenting jag hade kunnat snappa upp. Olivia nickade försiktigt.

"Hur känner du dig?" frågade Per.

"Det gör lite ont i huvudet", mumlade hon och satte sin ena hand på mot hjässan.

Per vände sig om mot mig. Jag såg lite förskräckt på honom.

"Skicka upp henne till skiktröntgen, om det blir några komplikationer vill jag att du söker upp mig", sa han med bestämd röst.

"S-Självklart", fick jag ur mig med lite rädd röst.

Per berättade med lugn röst för Olivia vad som skulle hända med henne härnäst, och presenterade mig för henne. När han hade försvunnit så såg jag till att få henne till rätt våning där skiktröntgen fanns. På vägen dit kände jag verkligen att jag borde berätta för henne att jag visste precis hon kände.

"Vet du? Jag har faktiskt suttit i din sits", sa jag lätt, med lite nervositet i rösten. "För några månader sedan var jag också med om en bilkrasch."

"V-Var du?" frågade hon förvånat.

"Mm, jag körde på en kille och hamnade i diket precis den dagen då jag var sen till en jobbintervju. Bra tajming va?" svarade jag och fick lust att skratta - det var faktiskt lite komiskt i efterhand. "När jag låg på sjukhuset kände jag bara hur hemskt allting var, hur hemsk jag var för det jag hade gjort. Men i efterhand så finns det faktiskt positiva saker av det också. Utan den kraschen hade jag alltid träffat min pojkvän."

"Har du pojkvän?" frågade hon med samma förvånade röst. "Det var ju trist, jag började fundera på om jag skulle be om ditt nummer."

Ett skratt lämnade mina läppar, vilket fick Olivia att le lite. Jag blev glad av att hon log, hon behövde känna sig glad i en situation som denna. Även fast allt inte kändes som en dans på rosor för tillfället - utan mer som en dans på spik - så skulle allt förändras i framtiden, så hade det ju i alla fall blivit i mitt fall.

"I vilket fall. Det kanske känns som att du har nått botten nu, precis efter den här kraschen, men du kommer komma tillbaka till toppen", förklarade jag. "Jag såg bara allt negativt efter min krasch, men om du ser det positiva så kanske allting går mycket snabbare och enklare för alla."

"Vadå? 'Vad trevligt att jag kraschade, det var inget jag testat förut!'" sa hon ironiskt. "Är det så du vill att jag tänker?"

"Nja, kanske inte riktigt så", fick jag ur mig med ett skratt. "Tänk i alla fall på att du inte är död."

Min mardröm som jag hade haft för några nätter sedan flög upp i mitt huvud. En grimas skapades i mitt ansikte och jag skakade på huvudet, försökte skaka bort det. Jag skulle tänka på det positiva, precis som jag ville att Olivia skulle göra. Även fast jag visste att jag aldrig någonsin skulle få träffa henne igen så hoppades jag på att hon skulle få en bra framtid efter allt hon behövde gå igenom nu.

-

Jag är på skitdåligt humör. Mitt matteprov gick  sämst och jag var tvungen att äta i skolans kafeteria, inte i matsalen, pga att det ALLTID ÄR FULLT I MATSALEN PÅ MÅNDAGAR!!! Livet är väl trevligt?

Dock är jag glad för att jag inte har några läxor att behöva ta itu med, så jag kan ägna min kväll till att bara ta det lugnt och titta på serier. Woho.

Hur mår ni idag? Hur är skolan?

Ni har varit lite småtysta på sistone. Skriv en kommentar och berätta någonting kul! Det skulle nog göra mig lite gladare :)

Jag hoppas att er dag är bra, i vilket fall!
Kramar till er alla ❤️❤️