The Car Crash » foscar

Kapitel tolv

Jag hade gått runt på, vad som kändes som, hela på sjukhuset för att försöka hitta Hanna. Det var ett tag sedan jag hade träffat henne, och jag ville verkligen prata med henne. Så mycket hade hunnit hända sedan vi sist sågs. Plötsligt såg jag en blond hästsvans vicka fram och tillbaka framför mig. Det var Hanna, jag var säkert på det. Lätt joggade jag fram till henne och knackade henne på ena axeln. Hon vände ansiktet och såg nästintill förvånat på mig.

"Felix, vad du skräms!" utbrast hon och slog till mig på armen.

"Hur mår min favoritsjuksköterska idag?" frågade jag istället med ett leende.

"Oj, vad glad du är", fick hon ur sig med ett skratt. "Jag mår bra, men jag måste skynda mig iväg till en patient. Följ med om du har lust."

Jag följde med henne. Vi försvann från avdelningen vi just befann oss på och gick till den som var den parallella med den föregående. Prata var det enda vi gjorde under hela vägen, vilket var skönt. Jag hade verkligen kommit nära Hanna, vilket var så skönt. Jag slapp vara rädd för att prata med henne, som var en anledning till att jag aldrig lärde känna nya människor.

Tillslut kom vi till avdelningen och gick in till ett rum. Vem låg då inte i sängen framför oss om inte Oscar. På stolen bredvid honom satt hans mamma. De pratade om någonting och han skrattade. Mina ben blev direkt till spaghetti och jag behövde stödja mig mot Hanna för att inte svimma.

"Hej Oscar", sa Hanna. "Då var det dags att bli av med gipset."

Både hans och hans mammas blickar vändes mot oss. Oscar såg på mig, lite förvånat, men log brett mot mig. Ett snett leende spreds i mitt ansikte. Tankar från när vi träffats senast flög i mitt huvud. Jag hade sagt att han var vacker, och han hade att att jag var vacker. Det kändes overkligt.

"Gipset kommer att tas bort med såg, och det är inte så farligt som det låter", förklarade Hanna sedan. "Jag ska bara springa och hämta den."

Hon försvann för en sekund men var snabbt tillbaka. Hon gick fram till Oscar, visade att sågen inte var farlig alls innan hon började såga på riktigt. Det tog ett tag, men tillslut var gipset av. Hanna började prata om någonting om ett träningsprogram från en sjukgymnast, och innan jag visste ordet av var både Hanna och Oscars mamma borta. Då tog jag tag i tillfället och satte mig bredvid Oscar.

"Nu är det ju nästan som det ska vara igen", skrattade han. "Jag i sjukhussäng och du i sjukhuskläder."

"Jag föredrar nog att träffa dig utanför sjukhuset, om jag ska vara ärlig", svarade jag och kände hur mina kinder blev röda.

"På tal om det", sa han sedan. "Skulle du vilja träffas någon gång i helgen? Vi skulle kunna gå ut och äta någonstans."

Jag kunde inte förstå att Oscar inte såg nervös ut alls. Han såg ut som att det var bara en småsak att bjuda ut någon. Jag å andra sidan kände hur jag började svettas bara av att säga ett litet "ja". Även fast jag hade börjat lära känna Oscar bra, så var jag fortfarande så äckligt nervös  i hans närhet.

"G-Gärna", stammade jag tillslut ur mig.

"Perfekt, då är det en dejt", flinade han. "Jag ringer dig senare idag, och lova att svara då."

Efter han hade sagt det hände det som jag aldrig trodde skulle hända. Oscar tog lätt tag i min hand, lekte lite med mina fingrar. Mitt hjärta rusade iväg. Det kändes nästan som att jag skulle få en hjärtattack, så det var ju lite positivt att jag faktiskt befann mig på ett sjukhus. Jag tittade på honom med öppen mun, han log bara mot mig. Jag kunde inte förmå mig själv att stänga munnen och le tillbaka.

Plötsligt hördes det röster utanför sjukhussalen. Direkt ställde jag mig upp och Oscars hand åkte ur min. Snabbt sänkte jag blicken till golvet. Jag harklade mig och gick långt ifrån hans säng. Hanna och Oscars mamma kom tillbaka. Hans mamma höll i en bunt med papper, det hade säkert någonting med sjukgymnastiken att göra.

"Okej Oscar, lederna i din fot kommer vara väldigt stela nu i början - men det är helt normalt", förklarade Hanna. "Jag kan skicka med er lite smärtstillande läkemedel ifall du får svårt att röra dig."

"Tack så mycket", sa Oscar med ett brett leende.

Tillslut försvann han och hans mamma. Hanna och jag gick därifrån. Min hjärtrytm hade inte återgått till det normala än. Jag andades häftigt. Lätt drog jag handen genom håret och gav ifrån mig en suck. Hanna såg bara på mig som att jag var galen, men hon brydde sig inte mer än så om mitt ovanliga beteende. Det var dags för oss att gå och äta lunch. Borde jag berätta för henne mer om Oscar? Berätta om Oscar och mig?

-

Även fast jag är dödstrött och på väldigt dåligt humör så är jag ändå glad. Jag har haft min sista sommarjobbsdag!! Min sista dag var idag, hur skönt är inte det?
Nu kan jag få njuta av den sista månaden av lovet.

Egentligen skulle jag nog vilja skriva massor i det här meddelandet, men jag är så trött.

Hur mår ni då? Vad kommer ni syssla med resten av sommarlovet?
Skriv en kommentar och berätta!

Har någon av er haft ett sommarjobb i år? I sådant fall; vad har ni fått syssla med där?

Förresten, vad tycker ni ens om den här storyn? Tycker ni om den?

Jag ska sluta överösa er med frågor och sova istället, då jag verkligen behöver det.

Rösta och kommentera så blir jag glad!
Hoppas ni har haft en fin dag idag och får en fin dag imorgon. Massor med kramar till er alla ❤️❤️