Dramione | Det där emellan

4

{Draco}

Jag fortsatte gå längst Hogwarts korridorer och trängde mig förbi en hel del elever och kunde fortfarande nästan höra Granger och Weasleys skratt eka från stora salen som sedan dog bort när jag direkt svängde ut mot gräsmattan utanför Hogwarts. Jag trappade ner i riktning mot Hagrids lilla stuga och och Den Mörka Skogen. Jag hade ingen aning om vart jag var påväg men kände bara att jag ville bort från allt tjat. Folk som sa åt mig vad jag skulle göra och inte göra. Det var ju trots allt helg, låt mig ta en paus från detta också...
Jag siktade in blicken mot ett träd som fortfarande hade gröna löv och en tjock stam med många tjocka grenar. Ett vanligt träd, egentligen inget speciellt. Men där skulle jag ta min paus och försöka slappna av. När jag väl var framme vid den tjocka stammen så satte jag mig utmattat på en av de tjocka grenarna som nästan bildade ett säte, och lutade huvudet bakåt. Jag var så oerhört trött och utmattad. Min blick vändes uppåt och jag lade märke till en liten lucka i stammen där uppe. Jag rynkade pannan och ställde mig upp för att undersöka vad det var. Som tur var så var det inget som helst hinder att öppna luckan, utan den gick upp lätt och där inne fanns bara... böcker. Ungefär tio böcker låg staplade på varandra, och en av dem kände jag igen omslaget på. Det var våran teoribok i försvar mot svartkonster. Detta var märkligt. Men återigen drabbades jag av en våg av utmattning och var tvungen att sätta mig ner igen. Jag måste börja sova bättre på nätterna...

- Vad gör du här?! utropade en argsint röst och jag öppnade sakta ögonen. Hade jag somnat här? Jag kunde inte hantera situationen så jag satt bara tyst kvar och tittade rakt på Granger som var minst lika chockad som jag. Vad skulle jag säga nu?
- Ehm... jag.... försökte jag men tittade ner i marken. Detta var jag inte förberedd på. Jag var för trött för att retas just nu och också för utmattad för att gå härifrån. Hermione tittade med avsky på mig och synade mig från topp till tå i väntan på att jag skulle säga något.
- Isåfall, gå här ifrån, du hör inte hemma..... började Granger.
- Hermione snälla, jag är verkligen inte på humör just nu, jag ska bara gå, muttrade jag och kände all ånger att jag kallat henne hennes förnamn. Det hade jag aldrig gjort förut och jag kunde se hur hon var väldigt förvånad över det. Jag rättade till min munkjacka innan jag reste på mig och gick hastigt därifrån utan att blicka tillbaka. Och någonting värkte i mitt huvud. Någonting som slagit mig när vi inte retades med varandra, eller när vi inte öste ut hat mot varandra. Den där tjejen var inte bara oerhört smart och bra i skolan. Någonting gjorde henne nästan vacker också.