Dramione | Det där emellan

29

{Draco}

Jag hade inte ens brytt mig om att gå efter henne i förmiddags. Hon måste tro att jag var själlös. Men när den sista lektionen var över så bestämde jag mig för att ta mig ann Hermiones tvivel och prata med henne. Även fast det här med samtal inte var min starkaste sida så visste jag att det skulle bli ännu värre om jag bara ignorerade händelsen. Och vart skulle jag finna henne? I biblioteket. Jag kanske inte kände henne så väl, men sedan första året så visste jag att det var där hon tillbringade majoriteten av sin tid.

Jag vandrade från hylla till hylla och hittade tillslut - i ett hörn - Hogwarts största bokmal. Hermione Granger. Förmodligen så hade hon lagt märke till min ankomst men brydde sig inte om det, eller så var hon bara djupt inne i ett läsande. Något som jag inte förstod.
-Hermione! väste jag. Hon tittade trött upp med ögonen men vände sedan ner blicken igen. Det var en blick full av tankar. Hermione var besviken på mig. Hon hade mycket hon ville spotta i ansiktet på mig men som hon inte tyckte att jag förtjänade att höra i nuläget. Den blicken hade jag lärt mig att identifiera den senaste tiden. Innan jag slängde en snabb blick över axeln så smög jag fram till Hermione och harklade mig.
-Förlåt för tidigare idag... mumlade jag. Hermione himlade med ögonen och fortsatte låta blicken vandra över bokstäver framför henne.
-Kan vi prata? frågade jag osäkert och såg mig omkring.
-Vad finns det att säga? Jag förstår precis, du skäms över mig och vågar inte stå upp för dig själv, Draco, svarade Hermione med sin skarpa kloka röst och skakade på huvudet. Fortfarande med huvudet nedvänt.
-Det är inte sant, sade jag tyst. Hermione stängde tillslut ihop sin bok och tittade rakt fram.
-Inte? Så vad är det då? frågade hon och log ett sådant leende som inte alls betydde glädje eller kärlek.
-Jag vet inte vad som flög i mig Hermione, jag är förmodligen inte redo bara... mumlade jag och försökte fånga hennes blick.
-Inte redo? För oss? utbrast Hermione och tittade på mig.
-Nej, för att folk ska se hur jag har förändrats, hur mina värderingar har förändrats. Mina åsikter och känslor om... du förstår vad jag menar, sade jag och skakade på huvudet. Hermione andades ut.
-Draco, det är inte nödvändigt att skämmas för den du blivit! En bättre person, det vet du! svarade hon men suckade sedan.
-Mm.
-Men det som gör mig arg, är att du ber om förlåtelse för dina tidigare handlingar, och en vecka senare gör du nya, utbrast Hermione och vände sig om, ställde in den tjocka boken i en hylla och suckade.
-Jag vet, jag vet, förlåt, svarade jag osäkert.
-Jag hoppas att jag inte bara är en av dina små flirtar. Jag är inte en av de tjejerna som kan springa och dregla efter dig Draco, du kanske får tänka till denna gången, fortsatte Hermione.
-Nej, det var jag som sprang efter dig i det här fallet, eller hur? sade jag och rodnade lite.
-Visst... men.. tänk om jag bara... om du bara inte har någon annan att gå till? svarade Hermione osäkert och tittade ner. Jag tog försiktigt tag i hennes hand bakom hennes rygg.
-Jag gillar verkligen dig, Hermione. Jag förväntar mig inte att du ska tro mig efter allt du sett av mig. Men du gör mig bokstavligt talat svag, jag beundrar dig Hermione, alla dina tankar och din enorma intelligens. Jag hoppas att du förstår, mumlade jag och rodnade ännu mer. Hermione log och lutade huvudet mot min axel.
-Det är bra det, för jag tycker om dig med, kom igen nu... Draco Malfoy, sade hon och drog med mig ut ur biblioteket, med sin hand i min. Det var då det plötsligt slog mig i huvudet så att det nästan gjorde ont - nästa vecka skulle min far, Lucius Malfoy, ha ett uppdrag på Hogwarts. Han skulle komma hit.

GLÖM INTE ATT RÖSTA!