Dramione | Det där emellan

1

{Hermione}

Jag satt tyst i det tomma uppehållsrummet och iakttog lågorna i den lilla brasan längst ner i rummet, som virvlade runt lekfullt och gav ifrån sig ett sprak då och då. Just den där elden fick mig at tänka på när jag, Harry och Ron en gång under förra läsåret hade suttit nerböjda och chockade över brasan då vi sett Sirius Blacks ansikte oväntat prata lugnt med oss. Allting kändes så längesen, men egentligen så hade det bara gått en sommar.
Min skolbok i trolldryckskonst låg vid sidan av mig i den röda dammiga soffan och i knäet hade jag min ofärdig- skrivna uppsats som skulle vara inne på fredag morgon. Men någonting fick mig att tappa koncentrationen hela tiden just nu, även fast jag i stort sett kunde allt jag skulle skriva om. Mitt bruna lockiga hår la sig framför mina ögon medan ögonlocken kändes tunga, och jag lade inte märke till att jag höll på att somna.

Jag vaknade fem timmar senare av att jag låg och huttrade och frös. Jag hade fortfarande på mig min rosa munkjacka och de blåa jeansen.. så klart befann jag mig fortfarande i Gryffindors uppehåll-srum. Ett ljud hördes plötsligt någonstans bakom mig och jag vände mig hastigt om. Där smög en medellång mager kille med runda glasögon och en osynlighetamantel i västra handen och en pekande lysande trollstav i andra.
- Nox.. viskade killen och tittade skrämt upp på mig.
-Vad gör du Harry, mitt ute i natten? frågade jag honom tyst men hetsigt.
-Ehm... jag skulle bara...
-Och vart har du varit? Klockan är snart fyra på morgonen! fortsatte jag.
- Jag var bara nere vid..
- Vet du vad? Strunt samma. Bara sluta med såna här dumheter, nästa gång kanske någon upptäcker dig, och du vet vad som händer då.
-Jaja, jag ska, godnatt Mione, mumlade Harry och fortsatte smyga tvärs över rummet. Jag kunde nästan höra hur han himlade med ögonen bakifrån innan han sedan vände sig om mot mig.
-Vad gör du ens själv här såhär dags? frågade Harry nyfiket och tittade sig omkring.
- Jag somnade när jag pluggade, för ovanlighetens skull, sade jag och borstade av lite katthår från munkjackan.
- Oj, det kommer bli en trött dag imorgon då antar jag, svarade Harry och blinkade långsamt.
-Därför ska du gå och lägga dig innan dagen blir ännu värre, fnyste jag medan jag slog ihop mina böcker och begav mig mot sovsalen en trappa upp.

Jag, Ron och Harry gick i rask takt mot växthuset där Örtläran började om fem minuter. Solen sken mellan alla höstens löv som virvlade runt i luften, och jag hörde Ron och Harry skvallra om någonting som jag inte deltog i.
- Ja, hela tiden, det har jag också märkt, Pansy sitter ju och dreglar över Malfoy varje måltid, usch, hörde jag Ron säga medan han drog åt sin gul- röda slips. Någonting fick mig titta upp när jag hörde namnet "Malfoy", och jag undrade bara varför. Förmodligen för att han var fienden just nu kanske?
- Tänk... om dem blir ett par, skattade Harry.
- Stackars Pansy i så fall, garvade sedan Ron och tyckte att han själv var väldigt rolig. Jag fnyste.
- Nej, snarare stackars Malfoy, mumlade jag och tittade med en tom blick framåt. Försvarade jag precis honom?
- Granger! Hörde mitt namn från din lilla käft, vad tjattrar du om? sade plötsligt Malfoy och log onödigt retsamt mot mig.
- Ingenting som angår dig! utropade Ron och darrade lite på rösten men man såg hat i hans blick.
- Vi bara pratade om hur du och Pansy dreglar över varandra som hundar när dem ser sitt hundben, så romantiskt va? fnyste jag och kände irritationen mot den här ondskefulla varelsen. Malfoy... usch. Bara namnet. Malfoy tittade rakt in i mina ögon och hans leende försvann. Han såg nästan allvarlig ut.
- Din äckliga lilla smutsskalle, halvt viskade Malfoy. Frågan var den varför jag alltid, varje gång, kände mig så förolämpad varje gång de orden lämnade hans mun. Men på något sätt så hade ondskan dött ut i Malfoys ögon och omvandlats till en kall tomhet. Jag tittade argt på honom innan jag raskt stegade iväg.