Dramione | Det där emellan

12

{Draco}

Jag kunde inte få bilden ur mitt huvud. Där hon besviket stått och tittat på mig utan att säga någonting. Jag lutade mitt huvud mot handflatan och såg mina vänner som ivrigt åt, medan den korta professor Flitwick hängde upp stora glänsande julkulor i en av salens julgranar med hjälp av Leviosa-besvärjelsen. Min blick vandrade vidare bland elever som satt vid Stora Salens tomma bord och åt. Inte många elever hade minsann stannat på skolan över jullovet. Min blick fastnade på gryffindor bordet. Granger och Weasleys plats var båda tomma. Kunde Granger vara så ursinnig på mig att hon inte ens kunde andats samma luft eller? Att hon visste allt om att jag kände till Mörkrets Herres ankomst, och att mina föräldrar ville att jag skulle bli en dödsätare. Hur hon visste, det hade jag ingen blekaste aning om, men jag kände mig kall så fort jag tänkte på att någon i motsvarande elev- hem känner till min djupaste hemlighet. Dock så kände jag på något sätt att jag kunde lita på Granger, jag kände på mig att hon inte skulle berätta för någon. Men tänk om hon säger till någon... Jag kan ju bli relegerad från skolan. Jag måste prata med Granger. Detta får bara inte spridas, inte ens med blinkningar. Jag reste mig upp framför matbordet och mumlade något åt mina vänner som inte ens jag kunde höra, men gick med tunga steg därifrån. Vart går Hermione Granger när hon inte är i matsalen vid middagstid då....? Inte sitt favoritträd, där var vi ju för en timme sedan... Biblioteket! Det är ju så självklart det kan bli. Jag började stega mot trapphuset som - som vanligt - var täckt av tusentals tavlor längst väggarna. Jag rusade upp en trappa och svängde in mot det stora biblioteket, och vidare till läsesalen där jag förmodade att jag kunde finna Granger. Och ja, mina tankar stämde mycket väl i överens med verkligheten här. Jag såg henne tydligt sitta några bokhyllor bort och läsa någon tjock bok jag aldrig sett innan. Jag gick sakta fram till henne och lutade handen mot bordet hon satt vid. Jag såg hur hon vände upp huvudet någon tillräcklig centimeter för att kunna lägga märke till min hand, och vände sedan ner blicken igen. Jag harklade mig och ställde mig mera framför henne för att få henne att prata. Men hon fortsatte
bara läsa utan att svara eller ens titta upp mot mig. Hon bokstavligt talat ignorerade min existens i rummet. Hur arg kunde hon egentligen vara...?  Jag harklade mig kort och ställde mig närmre bordet för att få åt mig uppmärksamheten jag absolut inte fick.
-Hallå? sade jag, men hon reagerade fortfarande inte. Irritationen inom mig steg mer och mer och jag knöt nävarna för att inte höja rösten.
-Kanske vi borde göra en överenskommelse... väste jag mellan tänderna utan att dölja min irritation. Granger fnyste till hånandes medan hon började slå ihop sina böcker, fortfarande utan att säga ett ord eller ge mig den minsta gest, eller ens blick. Hon reste sig upp och öppnade munnen.
-Kom nu Dean, vi måste hinna med middagen! sade hon plötsligt till en kille som stod en bokhylla bort och sökte efter något han inte såg ut att hitta. Hermione knuffade till mig när hon passerade, och tog med sig Dean Thomas ut ur biblioteket som hade armen runt henne. Jag svalde hårt och blinkade några gånger. Någonting kändes fel, jag kunde bara inte sätta fingret på vad...

{Hermione}
Hat. Hat. Hat. Jag hatade honom. Hatar. Hur kunde han veta om Lord Voldemorts ankomst utan att varna skolan? Han lät Ron dö. Han visste att någon skulle dö. Draco Malfoy är tillräckligt smart för att veta att det är en sådan sak Voldemort gör om han kommer nära. Draco vet att Voldemort vill skada Harry. Draco vet att Voldemort vill göra honom svag. Draco fattade att han skulle mörda en till oskyldig. Hur kunde han?
Jag drog på mig min blårandiga pyjamas skjorta och slängde mig trött ner i sängen. Lång dag. Jag drar det röda täcket över min frusna kropp och rullar över på sidan. Fortsätter tänka. Han visste förmodligen var Voldemort ville åstadkomma för att göra Harry svag, döda en av hans bästa vänner. Det kunde lika gärna varit jag... Men där har ju Voldemort fel. Att döda Ron kommer inte göra Harry svag, det kommer få honom att reagera. Så när Voldemort nästa gång vill komma åt Harry kommer Harry inte vara ledsen och svag. Voldemort borde förstå att Harry kommer ta ut sin ilska och sorg på Voldemort själv, och därför kämpa hårdare, agera snabbare, våldsammare, vilket behövs i en duell mot sånna som Mörkrets Herre. Så man lär sig att Voldemort är inte bra på saken om långsiktiga konsekvenser. Jag vände mig om till andra sidan. Sen kommer det över till Draco Malfoy igen. Han som visste att denna kalabalik skulle hända. Han måste ha varit förvirrad och skrämd vid det laget. Kanske han inte är så tuff trots allt. Nu när Malfoy inte har så mycket att göra mot mig så kan han ju få smaka på sin egen medicin.

Jag öppnade sakta ögonen. Ljus sken in genom sovsalens uppdelade fönsterrutor. Med det var inte det varma soliga ljuset. Det var ett mulet kallt kyligt ljus. Jag såg stora vita snöflingor som i snabb takt träffade fönstret och sedan glida ner längst glaset. Vinter... Jag reste mig upp från den varma sängen och drabbades av kylan som tog mig där utanför.
-Achoo! vrålade jag i min nysning och hörde ett stön från Ginnys säng.
-Truten... mumlade hon surt men lite ironiskt när jag snörvlade. Det var ju så kallt, och min förkylning hade bara blivit värre.
-Gå upp istället, klockan är snart 10 Ginny! sade jag med en trött röst och gäspade medan jag sträckte ut armarna. Ginny la kudden över huvudet med näsan inborrad i madrassen.
-Det snöar! fortsatte jag glatt och sneglade återigen ut genom fönstret. Ginny vände snabbt upp huvudet. Snö fick henne alltid att reagera. Som hon älskade det.
-Mycket? frågade hon tvärt och satte sig genast upp i sängen. Jag tittade ut och såg vilket tjockt vitt lager snön hade bildat. Väldigt tjockt lager.
-Oj, kolla ut! flämtade jag och såg Hagrid som försökte pulsa genom snön men det var mycket snö för honom till och med. Ginny ställde sig bredvid mig och fnissade till.
-Perfekt! kvittade hon och drog snabbt på sig en tjocktröja över hennes linne. Jag gjorde detsamma.

De sista fallande snöflingorna la sig äntligen över det vita tjocka täcket medan solen började visa sig bakom molnen, och snön bildade små glittrande kristaller. Jag och Ginny rättade till våra mössor medan vi tog steget ut i snön. Den täckte ända upp en bit över knäna.
-Herregud... mumlade Ginny och försökte ta sig fram. Det gällde med stora kliv. Jag skrattade och slängde mig framåt för att ta mig fram så snabbt som möjligt. Vi hade fått lust att ta en kopp te i Hagrids stuga för lite julkänsla, som Hagrid hade pyntat i sin stuga. Jag drog upp vantarna, stack ner händerna i snön och började knåda ihop en boll, sedan med all kraft slängde jag den mot Ginny som blev träffad vid sidan av magen och föll ner i snön.
-Du ska få asså! vrålade hon och slängde en stor men lös snöboll mot mig som löstes upp innan den ens träffat mig. Jag skrattade högt och stack ner händerna i snön. Plötsligt blev jag träffad av en hård snöboll på ryggen. Med ett flin på läpparna vände jag mig hastigt om med en snöhög i mina händer. Mitt leende domnade bort.
-Vad gör du här, Malfoy? fräste jag och hatet vällde upp inuti mig. Han gav mig ett retsamt flin.
-Irriterar dig? flinade han och tittade på Blaise som gjorde detsamma. Jag tog ett ilsket steg närmre.
-Du förtjänar inte ens att le, stick härifrån, väste jag diskret och gjorde mitt ansiktsuttryck extra hotfullt.
-Och du förtjänar inte att tala med mig, smutsskalle, svarade Malfoy med samma ton. Han hade visst också blivit rätt arg.
-Jag talar med vem jag vill.
-Inte i min närhet.
-Jag bryr mig inte om vad du säger, Malfoy.
-Det borde du, svarade Malfoy väldigt hotfullt och vände på klacken med Blaise efter sig.