Dramione | Det där emellan

14

{Hermione}

Det började äntligen ljusna denna mörka morgon. Ännu en dag utan en vacker gryning. Men inte kunde jag se något positivt just nu, jag kände mig bokstavligt talat förstört. Vettskrämd. Men ändå ursinnig. Jag hade inte kunnat sova den natten, alldeles för rädd för att återigen vakna av att höra mitt namn viskas utifrån. Tänk, Ron upplevde detta. Men han klarade sig inte. När jag tänkte på Ron igen rullade en ljudlös tår ner för min kind som jag inte brydde mig om att torka bort. Det var svårt att hålla min kudde torr de senaste veckorna. Jag saknade honom. Jag saknade honom så otroligt mycket. Det var som att hela Hogwarts hade fyllts med tomhet och sorg. Om bara någon varnat Ron...
Draco...
Men allt hat jag haft på Draco hade hastigt försvunnit efter igårkväll, eller snarare, inatt. Han hade hört mig. Draco hade kunnat låtit mig dö, men istället vände han sig mot Voldemort. Vissa människor gömmer så mycket under sig. Jag hörde ett litet knakande från Ginnys säng och vände min blick ditåt. Hon öppnade ögonen.
-Åh, vilken vacker dag! sa Ginny plötsligt och sträckte ut sina armar medan hon gäspade. Jag log lite osäkert.
-Hur vaknade jag på såhär gott humör? Det brukar jag inte, eller hur? fortsatte hon och satte sig upp i sängen.
-Näeej, heheh..ehm.. men det är ju skönt, mumlade jag. Om jag vara kunde vara lika glad som hon. Men all glädje inuti mig hade vara dött bort. Det kändes så otroligt tomt. Jag kände inte för att berätta för henne just nu om vad som hänt inatt, hon var ju så glad.
-Ska vi gå och äta eller? frågade Ginny.
Jag nickade och log medan jag såg hur hon slängde upp sitt röda hår i en knut.

Det var tomt på lärarborden, förutom på Hagrids plats. Han satt glatt och åt frukost och drack sin honungsöl som vanligt. Det var hyfsat tidigt på morgonen, så det var inte så mycket elever här i över huvud taget.
-Hermione Granger, Draco Malfoy, kom med mig! hörde jag plötsligt professor McGonagall utropa bakifrån salen. Jag vände mig om och ande märke till hennes bekymrade ansiktsuttryck.
-Vad är det där om? viskade Ginny och tittade förvånat på mig.
-Eh, jag tar det senare, svarade jag snabbt medan jag försökte le, men det gick inte särskilt bra. Jag reste mig upp från bänken och mötte Draco Malfoys blick. Jag kunde försäkra att den inte var lika tom som min. Den var fylld av respekt och förståelse... Jag rynkade pannan och började gå mot McGonagall.
-Vi har bara några få frågor vi vill ställa er i mitt kontor, sade professor McGonagall när vi började gå längst huvudkorridoren. Både jag och Draco nickade tyst.
-Och föresten, miss Granger, jag är hemskt ledsen över det som hände. Det var ytterst oförväntat, fortsatte hon då vi svängde åt nästa korridor. Jag nickade bara igen och slöt ögonen. Det var minsann en hemsk upplevelse.
-Sådär, ni kan sätta er där, jag måste gå och kolla så att Dumbledore är uppe, eller ens i skolan, ibland tar han ju dem där...promenaderna, sa McGonagall och pekade på hennes soffa i rummet. Hon stängde dörren efter oss och det blev genast tyst. Jag slog mig ner och fastnade med blicken på brasans dans och slöt ögonen igen.
-Är du... okej? frågade Draco och satte sig jämte mig i soffan. Jag öppnade ögonen och lade märke till hans mörka ringar under ögonen. Han hade förmodligen också känt sig otrygg inatt och fått ont om sömn. Men bakom hans trötta påsar så fanns det någonting oerhört vackert i hans gråa ögon. Någonting jag inte sett innan. Jag insåg snabbt att jag inte svarade, så jag harklade mig och kände hur det hettade till i mina kinder.
-Inte särskilt... mumlade jag bara och släppte min blick från hans ögon.
-Fick ingen sömn inatt, ...händelsen... kom som en chock... sade Draco och svalde hårt. Jag nickade kort.
-Jag låg också vaken, jag var inte heller beredd på det där... så att säga, svarade jag sakta.
-Du vet, jag kände till att Mörkrets Herre någon gång skulle sätta foten i Hogwarts, men vad du än har hört, så vill jag bara att du ska veta att jag hade ingen aning att han tänkte döda någon, och speciellt inte Weasley, fortsatte han med en osäker ton.
-Jag är inte arg på dig, Draco, jag är bara tacksam att du anlände i tid inatt, att vi är i detta tillsammans, mumlade jag och insåg att det lät lite dumt att säga så där.
-Du skulle dött, du var en sekund från att bli mördad av Mörkrets Herre... känner du inte... att du vill från den här skolan? sade Draco tyst och lutade huvudet mot sin handflata. Det kändes som att jag hade träffat en helt annan Malfoy, en mjuk sida av honom. Jag var som förvånad att den sidan ens fanns.
-Såklart jag har tänkt så, men att visa sig som en ynkrygg tror jag inte kommer förbättra situationen... svarade jag och tittade ner på mina fötter.
-Granger, att lämna skolan när man blivit attackerad av... Vol.... du-vet-vem, är inte ett "fegt drag", jag tror att vem som helst skulle övervägt det vid det här laget, sade Draco med en förstående ton och försökte möta min avvikande blick. Jag tittade tillslut upp, in i hans gråa ögon. Dem jag just upptäckt var vackra.
-Varför är du så snäll? viskade jag och skakade på huvudet.
-En otrevlig disskution är det sista du behöver just nu, det är vad jag tror, mumlade Draco och höll kvar sin säkerhet i rösten. Jag ryckte till då dörren snabbt flög upp och Dumbledore och McGonagall steg in i rummet. Jag sänkte ner min blick från pojkens ögon och satte mig längre bak i soffan. Dumbledore satte sig i en fåtölj framför oss och öppnade munnen.
-Nu, miss Granger, vill jag bara att du berättar för oss, vad exakt som hände.