Dramione | Det där emellan

26

-Vad var det? frågade jag och var tvungen att titta upp för att möta hans blick. Då insåg jag att han faktiskt var en aning attraktiv där han stod med det blonda tunna håret, de svarta ögonbrynen, de djupt mystiskt gråa ögonen och hans långa kroppsbyggnad. Det var ingenting jag hade lagt märke till innan av någon anledning, och det fick mina kinder att hetta till.
-Först så ville jag bara fråga, hur är det mellan oss? sade Draco och lät inte längre rädd.
-Stelt? svarade jag tyst och vände ner blicken eftersom att jag var tvungen att le smått.
-Snälla det är inte tid att skoja nu, jag vill bara att du är ärlig mot mig, fortsatte Draco med en ovanligt allvarlig ton. Jag vände upp blicken och fann honom attraktiv igen. Men sedan drog jag in ett djupt andetag.
-Draco, jag vet att du har försökt vara snäll och tillmötesgående och allt den senaste tiden, men du har fortfarande varit en skitstövel mot mig alla år, och det förklarar inte varför du har fått för dig att vara det! utbrast jag och det kändes som att jag talade i mun på mig själv. Men när jag tänkte på alla gånger Draco förolämpat mig så växte det en djup irritation och sorg inom mig.
-Förlåt, mumlade han och lät osäker igen.
-"Förlåt" är inte bra nog, sade jag med vacklande sorgsen röst och började gå bortåt.
-Vänta! ropade han och tog tag i min handled då jag hastigt vände mig om. Var det en tår jag kände rullade ner för min kind? Draco la händerna runt mitt huvud och torkade bort tåren med ena tummen. Jag visste inte om jag skulle rodna eller gå där ifrån igen.
-Jag har blivit lärd, idiotiska saker av mina föräldrar och släkt, att mugglar- födda har mindre värde en redblodiga, och att vi ska se ner på dem. Jag trodde det stämde och alla år har jag gjort det min familj lärt mig, men Hermione. Jag har insett att det är helt fel, och jag vet inte varför jag inte har tänkt på det innan, men jag ber dig nu att förlåta mig för alla saker jag gjort mot dig, alla saker jag kallat dig, jag ångrar mig mer än vad du kan ana, Hermione, snälla förlåt mig, sade Draco och hans händer gled ner och la sig på mina axlar istället. Jo, det stämde. Han var otroligt attraktiv.
-Okej... mumlade jag och tittade upp, med en nästan berörd blick.
-Okej? sade han glatt och log stort.
-Ja, svarade jag och log smått tillbaka.
-Dessutom så har jag ändå alltid viljat bryta mina familjenormer... mumlade Draco och flinade.
-Åh håll truten, sade jag och min blick vacklade från hans ögon till hans röda läppar. Jag visste inte om vi skulle kyssas eller om vi skulle stå här. Våra själar valde minsann det första alternativet. Precis som uppe i astronomitornet så tog Draco ett kliv fram och pressade mjukt sina läppar mot mina, med sina händer i ett grepp bakom min nacke. Denna gången kändes det bättre. Denna gången kändes det värt det. Jag vet inte exakt hur länge vi stod där men tillslut så avbröts vi av att båda log i mun på varandra. Allting kändes så fel, men ändå så otroligt rätt och så otroligt romantiskt.
-Hermione, viskade Draco, fortfarande med sitt ansikte någon enstaka centimeter från mitt.
-Mhm, log jag och kände hur hans konstigt fräscha doft letade sig in i mina näsborrar. Draco svarade inte utan log bara. Jag kunde inte se det, men jag kände det. Våra läppar möttes snabbt igen med samma leende och bildade den gnistan jag var osäker på om någon hade fått. Det var så oerhört mycket som oroade mig angående detta, men en sak visste jag säkert. Jag hade aldrig blivit såhär extremt kär på såhär kort tid.

GLÖM INTE ATT RÖSTA!
Ganska kort del, men vad säger ni? Hade ni viljat att det dröjde längre eller att det hände tidigare? Men i alla fall! Förlåt för rätt sen uppdatering, men fortsätt läsa OCH KOMMENTERA!!!!