Dramione | Det där emellan

13

{Draco}

Jag vände mig om med en seg rörelse och iakttog min väckarklockas slag. Den var fyra på morgonen. Och det hade blivit 22 December. Dessa sömnproblem som jagade mig började verkligen bli irriterande, och dem hade även bara blivit värre och värre. Jag satt mig sakta upp i sängen och tvekade. Plötsligt hörde jag ett främmande ljud uppifrån trapphuset. Jag rynkade pannan och drog nervöst handen genom det blonda håret. Ett till ljud. Jag reste mig snabbt upp och började barfota vandra upp för slytherins stentrappa upp från fängelsehålorna. Jag smög vidare uppåt och hörde ljudet komma närmre och närmre. Det lät nästan som en människoröst. Jag började småspringa uppåt för trapporna som för en gång skull inte var i full rörelse. Rösten började låta bekant, och det lät som att den kved. Jag rusade hastigt upp ännu en till trappa och stannade till och tappade helt andningsförmågan. Jag kunde inte reagera, inte agera, inte prata. Där stod han, Mörkrets Herre, Tom Riddle, Lord Voldermort. Med sin gråa trollstav pekad mot den jag minst förväntade mig att se i trapphuset på natten förutom Mörkrets Herre då, Hermione Granger. Han tänkte döda henne, det visste jag. Men han hade inte lagt märke till mig, även fast jag kände mig som förstelnad och helt onaturlig.
-Crucio! vrålade jag plötsligt och jag såg hur Mörkrets Herre hastigt vände sig om medan han föll ner på knä. Sedan försvann han i sekunden bort i grå rök, som att han teleporterade  sig bort. Jag kunde inte uppfatta vad som just hänt. Jag hann visst agera. Och jag ville inte se Granger bli mördad framför mina ögon. Hermione sprang fram till mig och slängde sina armar runt mig i en tacksam kram medan jag kände hennes stora flod av tårar möta min axel. Jag kände mig oerhört varm inuti just nu, men det borde jag verkligen inte.
-Draco... tack, snyftade hon och släppte taget. Jag var fortfarande i chocktillstånd men nickade kort som att jag hade en klump i halsen. Hermione drog händerna längst kinderna och skakade på huvudet.
-Jag skulle dött, du räddade mitt liv, Malfoy, varför? fortsatte hon och snyftade igen. Jag skakade och andades in.
-Vi borde inte vara sura på varandra, mumlade jag osäkert och kände hur min rädsla inuti mig hade tagit över. Hermione skakade på huvudet och drog bort lite hår från ansiktet.
-Jag kommer ta dig till Professor Dumbledore, nu, innan något händer, sade jag och harklade mig medan jag ledde den skakade flickan ner för första trappan. Hon var vättskrämd, det kunde man se och höra på henne. Det var tyst tills vi tillslut kom in i rätt korridor och närmade oss Dumbledores kontor då Hermiones ansiktsuttryck utbyttes till ett lite mer lättat. Hon vände sig om mot mig.
-Tack..., mumlade Hermione och log svagt. Någonting slog mig starkt att jag inte kunde lämna henne. Tänk om Mötkrets Herre återvänder...
-Jag följer med dig, Dumbledore vill förmodligen ha fler synvinklar, sa jag osäkert och knackade stadigt på stendörren. Den flög upp av sig själv, och vi möttes av värme och ljus inifrån. Den rädsla som täckt hela mig för en sekund sen och fått mig må illa dog genast bort då vi stegade in och möttes av Dumbledores baktavla som stod och studerade en Fågel Fenix dom just dykt upp ur askan.
-Han är tillbaka, tjöt plötsligt Hermione och Dumbledore vände sig om. Han la märke till henne slitna ansiktsuttryck och förstod direkt vad som hänt.
-Åh kära nån, miss Granger, hur är det fatt? sade han lugnt men med en röst full av oro då han började gå fram till oss.
- Jag hörde bara en röst viska mitt namn mitt i natten... och... och... när jag kom ner.. så...., snyftade Hermione och hennes raka hållning sjönk sakta ihop. Jag fick en våg av medlidande som drabbade min kropp.
-Såja, såja, han är borta nu, ellerhur? sa Dumbledore och la handen på Hermiones axel. Hon nickade hastigt.
-För stunden, inte för gott. Han bara..., fortsätter Hermione och tårarna möter återigen hennes kinder.
-Och mr Malfoy, vad gör du här såhär dags? frågade Dumbledore och tittade förvånat på mig.
-Jag hörde läten från trapphuset och... började jag.
-Det var han som upptäckte mig och fick du-vet-vem att lämna, avbröt Hermione mig hastigt och mötte min blick förståeligt.
-Hur? fortsatte Dumbledore.
-Crucius-besvärjelsen, sade Hermione lika tvärt och rätade på sig igen som att hon var stolt. Dumbledore nickade igen.
-Det är egentligen mot reglerna att använda den i närheten av skolan, men jag förmodar att detta var ett undantag. Utan dig hade Granger inte stått här just nu, sa Dumbledore och log varmt mot mig. Jag nickade kort.
-Ni behöver komma i säng, jag följer er till era sovsalar, så pratar vi mer med er och de andra lärarna imorgon bitti, fortsätter Professor Dumbledore lugnt och börjar gå med oss utåt.

GLÖM INTE ATT RÖSTA!

Jag kände att denna delen blev lite hastig, men jag var väldigt trött när jag skrev den - fast ville uppdatera ändå, så ni får se hur det går i nästa del. Gilla gärna o kommentera. ;)