Dramione | Det där emellan

32

{Hermione}

Lördagsmorgonen väckte mig i ett svep av kall luft då jag satte mig upp i sängen och tänkte på vad jag hade för planer för dagen. Jag skulle prata med Draco. Jag skulle säga att jag älskar honom tillbaka. Hur? Ja, jag fick väl improvisera lite - det brukar funka. Ginny sov fortfarande med täcket över hela huvudet. Jag suckade. Ännu en gång fick jag äta frukost ensam, om inte Harry hade vaknat då.

Stora salen var inte direkt full på elever, man fick ju förstås sova ut på helgen. På gryffindorbordet lade jag som tur var märke till Harry som satt och petade i maten och tittade rakt fram. Där Ron brukade sitta. Han tänkte definitivt på honom nu. Det måste nog varit ännu jobbigare för Harry, dem gick alltid ner till frukosten tillsammans och drev ofta tillsammans med mig. Skämtade även på min "pluggaktiga" bekostnad, men även det kunde jag sakna. Harry tittade upp då jag närmade mig.
-God morgon, Hermione, sade han med en vaken röst men harklade sig sedan.
-Hej, svarade jag bara och satte mig ner. Där Ron brukade sitta. Harry svalde hårt och tittade frågande på mig.
-Jag tycker att vi borde gå vidare, Ron är med oss men han sitter inte på sin plats. Det är dags för att någon annan tar den, sade jag och sträckte på nacken. Harry nickade och tittade ner i maten igen.
-Du måste lära dig att spela trollkarls- schack dock Hermione, jag har ingen att spela med, sade Harry och log igen. Jag skrattade ironiskt.
-Ursäkta mig, Potter, fnös plötsligt en röst jag för väl kände igen. Det nästan attraktivt när Draco var sådär tyken.
-För vadå, Malfoy? svarade Harry och vände sig om i samma tykna rörelse.
-Jag behöver få tala med din kompis, fortsatte Draco och sneglade mot mig. Jag älskade honom definitivt.
Harry himlade med ögonen och vände sig om mot mig, gav mig en kort nick mot Draco och fortsatte äta. Jag reste mig nervöst upp. Vi gick ut ur salen och ställde oss i en tom korridor.
-Jo alltså.... började vi samtidigt.
-Börja du, ursäktades Draco.
-Nej börja du.
-Okej, lyssna. Jag förstår att du tycker att jag går för fort fram, och jag ber om förlåtelse. Jag borde inte sagt att jag älskar dig redan, det var fel av mig. Jag förstår om det gjorde dig förvirrad, sade Draco. Vad skulle jag säga nu? Jag som skulle säga till Draco att jag älskade honom tillbaka. En slags ilska vällde upp inom mig då jag rynkade pannan. Hur kunde han göra såhär?
-Bestäm dig vad du känner! Så nästa gång kanske vi känner likadant! utbrast jag, gav honom en sträng blick och gick därifrån. Nu var jag tröttsamt sur på Draco.
-Hermione, vänta, stönade han efter mig och började gå efter. Jag gick raskt upp för en trappa och in i en mörk avstängd korridor. Draco småsprang efter och tog tag i min handled.
-Hermione... upprepade han sig och fick mig stanna. Jag vände mig hastigt om.
-Älskar du mig? mumlade han och rynkade pannan.
-Ja Draco, ja det gör jag! svarade jag och bet mig i läppen. Draco såg attraktivt bekymrad ut och tittade mig djupt i ögonen. Han såg nästan berörd ut.
-Då känner vi likadant, sade Draco allvarligt och gick närmre mig. Där stod vi och tittade på varandra i fem tysta sekunder innan vi båda fick ett ryck och våra läppar förenades snabbt. Draco ställde mig med ryggen mot en vägg och utvecklade kyssen medan han höll händerna bakom min nacke.

-Hur gick det? frågade Harry när jag kom tillbaka ner i stora salen.
-Nå... Vi...löste det, svarade jag och log snabbt. Harry flinade och skakade på huvudet.
-Undra hur det gick till, mumlade han tyst och skrattade för sig själv. Jag låtsades inte höra och tittade efter Ginny som förhoppningsvis skulle komma till frukosten snart. Men ingen rödhårig flicka i syn. Min blick vandrade vidare till slytherinbordet. Draco dom just satt sig ner tittade på mig, och log.

GLÖM INTE ATT RÖSTA!