Dramione | Det där emellan

33

{Draco}

Jag gick sakta genom huvudkorridoren och rättade till slipsen med böckerna i andra handen.
-Draco, viskade någon med en sträng ton inifrån samma vrå som jag hade dragit in Hermione. Min pappas huvud stack fram bland hyllorna och vinkade hastigt in mig. Jag suckade och smög in till min fars vilja.
-Jag är påväg härifrån, fräste pappa och såg sig omkring.
-Eh, okej, svarade jag frågande fast kände mig nästan lättad.
-Jag hoppas att du vet vad jag vill höra från dig, Draco, fortsatte pappa och blickade ner på mig. Ännu en gång sved det till i mina ögon. Jag tittade ner och andades skakigt.
-Om du förstås inte vill prata med Mörkrets Herre själv, sade pappa.
Jag svarade inte, utan svalde hårt.
-Eller faktiskt, Draco. Detta är inte en fråga till dig. Du ska göra detta vare sig du vill eller inte. Om Mörkrets Herre ber om något så ställer man upp, förstår du det? Annars får man betala med sitt liv, fortsatte han och tog ett steg mot mig. Jag nickade uppskrämt men tittade sedan ner igen.
-Vad händer här? sade plötsligt en oroad röst. Hermione.
-Hermione, du borde inte vara här just nu, mumlade jag men var så extremt rädd. Pappa stod här.
-Vad får dig att tro att du bara kan gå in här som en....
-Pappa sluta, avbröt jag honom och kände hur förvirrad han var.
-Draco, varför håller du på såhär? fräste pappa och stirrade på mig. Jag tittade tomt och besviket neråt.
-Förlåt jag visste inte, viskade Hermione och försökte också fånga min blick.
-Nej. Nejnejnejnej. Detta är väl inte vad jag tror att det är? Eller hur? Draco? fortsatte pappa skrämt men argt. Plötsligt var det som att jag blev immun mot min far, för jag tog bara Hermione i handen och gick där ifrån. Hon kysste mig på kinden och sade något jag inte hörde. Jag log. Som täckmantel förstås. Pappa sade just precis att jag skulle göra ett uppdrag för Mörkrets Herre. Innan nästa år skulle jag bli en dödsätare.
Dock undrade jag varför jag kände mig irriterad på Hermione. Om det var för att hon steg in i mitt och min fars samtal. Någon gång skulle jag ju ändå bli tvungen att berätta för mina föräldrar om mig och Hermione. Grejen är då den att pappa kommer inte kunna titta på mig igen, han kommer vara full av besvikelse och ilska. Hur hans son har blivit. Jag har i mina tidigare år varit mycket stolt över min far, men nu kändes det mer som att jag strävade för mycket åt att han ska känna sig stolt över mig.

{Hermione}
Med ett sista kast på klockan så begav jag mig från biblioteket mot lektionen i trolldom. Förhoppningsvis skulle jag kunna möta upp med Draco och försöka identifiera hur han kände om mig nu, sen jag råkade gå in hos Draco och Lucius Malfoy. Men Draco hade sett så oerhört rädd ut och Lucius så aggressiv. Och var det något jag inte ville så var det att Draco råkade illa ut. Saken var den att jag visste precis vad deras samtal handlade om. Med dem ansiktsuttrycken de hade haft så kunde jag fatta att det handlade om Dracos framtida roll som dödsätare. Det var i alla fall vad mr Malfoy krävde.
När jag kom ner i huvudtrappan så lade jag äntligen märke till ett blont bakhuvud och den raka hållningen.
-Draco? Är det okej mellan oss? frågade jag då jag hunnit ikapp hans raska steg.
-Ja, mumlade han lite irriterat. Jag rynkade pannan.
-Det låter inte som det, svarade jag med min övertygade röst och fick småspringa för att gå lika fort som Draco. Han svarade inte utan suckade bara lite.
-Draco, någon gång så skulle du ändå var....
-Det är inte det, Hermione! utbrast Draco och stannade upp. Jag ryckte till.
-Hör på. Du känner inte mina föräldrar, du vet inte hur långt dem kan gå. Har man kanske tur, så skäller dem bara på mig och försöker få mig att inse vilket misstag detta är... började Draco.
-Och hur långt kan det annars gå? frågade jag försiktigt. Draco slöt ögonen och svalde.
-Dem kan göra illa dig, Hermione, sade han bekymrat och fortsatte gå. I en sekund stod jag kvar och funderade innan jag hann ikapp honom igen.
-Nej, det skulle dem inte göra! Du är deras son, sa jag och försökte le.
-Exakt. Och tro mig, dem kan göra vad som helst för att jag ska bli den sonen dem vill att jag ska vara. Och just ny uppfyller jag inte riktigt de kriterierna... mumlade Draco och skakade på huvudet. Vi kom in i klassrummet och satte oss på våra vanliga platser. Båda men bekymrade ansikten och huvudena fulla av tankar.

GLÖM INTE ATT RÖSTA!