Dramione | Det där emellan

23

{Draco}

Mina ögon sved och en smärtsam klump hade fastnat i min hals då jag ensam stod och tittade mot den utgången där Hermione lämnat mig. Under den korta kyssen som skedde mellan mig och henne så hade jag vara känt alla känslor inom mig explodera. Hermione är en sådan fantastisk människa, och att hon lämnat mig var nästan som hjärtekrossande. Att jag hade såhär mycket känslor för den brunlockiga flickan jag hackat på i fyra år hade jag ingen aning om, men det tog kol på mig, den saken var säker.
-Malfoy! Jag trodde väl att jag skulle hitta dig här, sade plötsligt en röst i bakgrunden som förmodligen tillhörde Blaise. Jag brydde mig inte om att vända mig om utan fortsatte titta utåt.
-Det är frukost, ska du komma? fortsatte Blaise och jag hörde hur hans steg kom närmre mig. Jag svalde bara hårt och sträckte på nacken.
-Vad händer.....Eeh, varför gråter du? frågade han osäkert och jag ryckte till. Grät jag nu också? Jag snörvlade in och drog händerna hastigt längst kinderna.
-Det är bara vinden, det blåser så mycket så det fuktar sig i ögonen, sade jag snabbt men kunde själv höra att min röst inte lät som vanligt.
-Öhm.... okej, kom igen vi går, mumlade Blaise lite osäkert och gav mig en klapp på min ena axel. Jag rätade på mig och drog in ett djupt andetag för att få tillbaka mitt normala jag. Vi stegade ner för de gulgråa trapporna och mötte Crabbe och Goyle nere vid huvudkorridoren.
-Är så trött, varför skulle vi vakna så tidigt? stönade Crabbe medan vi stegade in i Stora Salen. Jag brydde mig inte om att skymta mot Gryffindor- bordet för att skämma ut mig ännu en gång utan gick bara med raka steg mot slytherins bord med blicken fäst på där jag brukade sitta, även fast jag mycket gärna ville se Hermiones reaktion när jag kom in i salen. Med allt jag hade ångrade jag så att jag gjorde vad jag gjorde med Hermione, och vad skulle hända nu? Skulle det bli som vanligt och jag skulle fortsätta reta henne, skulle vi ignorera varandra eller bara titta stelt på varan när vi passerar? Alla dessa tankar flög runt i mitt huvud, snart exploderade det, det kunde jag förtyga mig om. Vad kunde möjligtvis förmå mig att kyssa den brunhårige Gryffindorflickan tvärs över salen, som förmodligen skänkte hatiska tankar på mig just nu.
-Malfoy, ska du sätta dig ner eller? frågade plötsligt Blaise och gav mig en förvånad gest. Jag ryckte till och slog mig genast ner på bänken bredvid Blaise.
-Du har inte varit så närvarande senaste tiden.... vad händer? mumlade han tillräckligt tyst så att ingen annan kunde höra.
-Bara stress, sade jag hastigt utan att möta honom med blicken.
-Stress, på jullovet? fortsatte Blaise med en misstänksam ton. Jag svarade med en suck och tog en långsam klunk pumpajuice.
-Vad tjattrar ni om? sade Goyle från andra sidan bordet.
-Äh inget, svarade jag snabbt och ställde ner bägaren på bordet som fortfarande var bäddat med en julig duk. Goyle nickade kort och fortsatte äta ivrigt med Crabbe på vänstra sidan av honom.

{Hermione}
Jag var bokstavligt talat i chocktillstånd sen den lilla händelsen som inträffat imorse. Om någon i somras hade berättat för mig att Draco Malfoy skulle kyssa mig på jullovet så hade jag skrattat den rätt upp i ansiktet. Av någon anledning så tyckte jag så otroligt synd om den blonda pojken, trots allt idiotiskt han tidigare gjort mot mig. Men låt säga att Malfoy har två sidor, den mjuka tillmötesgående som han ibland visar för mig ibland , och sedan den där kalla retsamma, uppkäftiga sidan han oftast brukade ha, men nu senaste veckorna så har det varit något annat.

Jag hade inte ens vågat titta mot slytherinbordet på frukosten eftersom att jag var rädd att Draco skulle ge mig en sådan blick som var svår att identifiera. En sådan blick jag inte hade en aning om hur jag skulle bemöta. Frågan var varför jag la så mycket tid att titta åt Dracos håll, även fast jag inte visade något intresse för honom. Det kändes så nyligen som han tryckte ner mig med sina hemska smeknamn och spottade ord på mig, och nu hade jag märkt att han visade intresse för mig, vilket han såklart inte borde. Och jag hade ingen aning varför, men det var nog bäst att inte ge honom fel signaler.
-Det är synd att vi inte kan gå ut, det som är så mycket snö nu! utbrast plötsligt Ginny och avbröt genast mina tankar.
-Ja, men det är nog värt det, skydds- besvärjelsen är nog mer nödvändig än vi tror. Tänk, Du-Vet-Vem skulle kunnat ha attackerat flera andra oskyldiga elever nu om det inte var för den, svarade jag snabbt och slängde en snabb blick ut genom fönstret på det vita landskapet.
-Du, skulle inte du berätta en sak för mig igår? fortsatte jag då jag kommit på orden Ginny väckt mig med igår morse.
-Åh, just det, jo... mumlade Ginny och lade händerna framför ansiktet som att hon skämdes.
-Du vet i förrgår på tåget på väg till Hogsmeade, när jag skulle leta efter Goyle... började Ginny berätta och fångade genast mitt intresse.
-Ja? svarade jag snabbt och vände upp blicken.
-Det är ganska hemskt... Jag fann Goyle mellan två bås och... Åh herregud, han sa att han tyckte om mig! utbrast Ginny i en bekymrad ton och grävde ner ansiktet i händerna.
-Gjorde han?! sade jag intresserat.
-Mmjaa... med andra ord... mumlade Ginny och tittade upp. Jag gav ifrån mig ett djupt andetag.
-Åh, ja, jag vet inte om jag ska kalla det ironiskt, sade jag då jag kom och tänka på Dracos känslor för mig.
-Vadå? undrade Ginny och visade hela sitt ansikte igen. Återigen fick jag dåligt samvete över Draco och tittade ner i marken.
-Ja, du trodde ju att Malfoy gillade mig, men i själva verket så är det Goyle som tycker om dig, det... är ju lite ironiskt? sade jag osäkert för att inte avslöja någonting.
-Kanske... men det är inte roligt, vad ska jag göra åt detta? frågade Ginny och gömde ansiktet i sina händer igen. Jag reste mig upp och satte mig bredvid Ginny i sängen.
-Du löser det, annars så kommer han över det! sade jag och klappade henne på ryggen.
-Vi får väl se... Men nu är jag svintrött, och jag kommer sova också för den delen... länge, mumlade Ginny medan hon började krypa ner under täcket. Jag gick tillbaka till min egen säng och bäddade ner mig själv under lakanen. Värmen där under slukade mig i ett enda svep. Mina tankar återvände till Draco Malfoy, och morgonens händelse spelades om och om igen i mitt huvud, om och om igen. En renblodig slytherinelev och en smutsskalle från gryffindor... Det skulle aldrig funka.

GLÖM INTE ATT RÖSTA!
Och kommentera vad du tycker hittills!
Tack för att du läste!